Fjällöpning dag 4 – slut på årets äventyr

Lunchalternativ.

Fjällöpningens sista dag blev aningen mer dramatisk än jag tänkt, en onixdag som Lotta på Bråkmakargatan hade sagt. Fast bra ändå. Det började redan kvällen före, just när jag skulle somna. Stolpskotten vi delade rum med på fjällstationen påstod visserligen att de visste precis hur man beter sig på vandrarhem men kvinnan som skulle kliva upp i överslafen ovanför mig kände tydligen inte till att våningssängarna har fotstöd att kliva på i aktern. Således klättrade hon upp via den byrå som stod bredvid sängen. Och, ja, byrån tippade och landade rakt på mig just när jag var på väg in i sömnen. Jag hade tur och fick den bara på armen, och även om det gjorde ont blev jag inte direkt långtidsskadad. Men jag är inte van vid att det kommer byråer flygande så där, så jag blev aningen rädd och klarvaken, och sen var det si och så med den sömnen.

Nåja, vi startade vår sista dagsetapp, som skulle ta oss till Nikkaluokta, med gott mod. Det var cirka två mil och mer nerför än uppför. Delar var lättsprunget och jag ilade på riktigt bra. Kroppen kändes bra, och vi skrattade åt den båttransport som fanns att ta en liten bit av sträckan. 350 spänn för en färd som skulle ta 20-30 minuter – och vi avverkade samma landvägen på 40 minuter effektiv löptid.

Vi blev nämligen tvungna att ta en liten onixpaus.

För mitt när jag sprang på en av alla spångar och var så där glad och nöjd med hur bra jag fixat vårt äventyr och tänkte på hur förhållandevis pigg jag kände mig så gick detta högmod visst före fall. För plötsligt snavade jag, eller trampade snett eller nåt, och flög genom luften. Som den konståkare jag en gång var har jag alltid satt en stolthet i att jag är duktig på att hålla upp huvudet och le när jag faller. Men den här gången ville tyngdlagen annorlunda och jag dök rakt ner i bushen bredvid spången med ansiktet före.

Akta ögonen och tänderna så brukar det gå bra, som Mamma Lu brukar säga.

Så jag blundade och stängde munnen – men lyckades ändå skrika högt – innan jag skrapade huvudet i de små vassa buskarna. Långt senare skulle jag bli väldigt tacksam över att det inte fanns några stenbumlingar alldeles där eller att jag landat på nån av spångarnas vanligen uppstickande spikar, men just då låg jag bara kvar i en hög och vågade inte öppna ögat eftersom det sved som få alldeles under. Till sist gjorde jag det ändå och när jag torkade bort blodet som forsade blev handen alldeles röd. Lite läskigt, även om vi snabbt konstaterade att det var blod blandat med mycket svett och att det bara handlade om två ganska djupa rispor två centimeter under ögat, en längre ner på kinden och ett ytligt skrapat knä. Men jag kände mig ganska spak och inte alls nöjd med den vändning vårt äventyr tagit. Men jag antar att jag samlat ihop till det. Första dagen hade jag säkert klarat att återfå balansen men nu var kroppen lite lagom trött och reflexerna hann inte med.

Lunchutsikt.

Fyra dagar och cirka tio mil senare var vi framme vid vårt mål.

Men när Dramaqueen fått oja och voja sig en stund fortsatte vi fram till planerat lunchstopp, tog en lång utelunch och fortsatte sedan sista biten till Nikkaluokta där duschen väntade på oss – tre minuter varm dusch är eoner av tid i fjällvärlden och eftersom det var fjärde dagen utan hårborste gjorde den underverk även med min frisyr. Vi hade planerat för att vara där i god tid eftersom vi hade en buss att passa och hann därför både shoppa, fika och prata med andra fjällentusiaster. Sedan tog vi buss och tåg från Kiruna och blev några timmar senare upphämtade med bil i Murjek. Det är lustigt vilket perspektiv man får på avstånden när man färdas både till fots och med diverse transportmedel. Lappland är stort. Enormt. Och jag har så mycket kvar att upptäcka. Farornas Konung har redan börjat prata om nästa års äventyr. Jag låter honom sköta grovplaneringen och ser fram emot att upptäcka mer, men först ska jag med glädje tänka tillbaka lite mer på årets fjällöpning. Tuffare än i fjol, men jag sprang också bättre och var bättre tränad för det. Att springa mellan fjällstationer är verkligen ett bra sätt att uppleva Sverige och naturen på samtidigt som man också får testa sin egen förmåga och tänja vidare på sina gränser. För det här är löpning när den är som bäst.

Fjällöpning dag 3 – Top of the rock

Med drygt fem mil i benen på två dagar var det så dags att bestiga Kebnekaise. Lite trötta ben från start, men de senaste dagarna hade vi verkligen tränat på att ta oss uppför så det skulle nog gå bra. På fjällstationen fick vi veta att ungefär 12 timmar är den estimerade tiden för att ta sig upp och tillbaka, men vi förstod snart att många behövde 14 timmar.

Vissa behövde även helikopter.

I väntan på att få gå upp. Man kan inte vara för många högst upp samtidigt.

Vi fick senare höra om en kille i 20-årsåldern som tagit ut sig så på väg upp att han inte hade orkat ta sig ner med hjälp av apostlahästarna att han fått ringa och beställa helikopter – för 5000 kronor. Och de trevliga kvinnorna vi pratade med senare på kvällen hade gått upp östra leden tillsammans med guide men tvingats ta helikopter tillbaka eftersom det tagit sån tid att guidernas arbetstid liksom tog slut.

Vi tog västra leden på egen hand. Och det var fler än vi som gjorde det. Många startade redan klockan 6 på morgonen men vi kom så småningom ikapp deras försprång medan vi metodiskt matade steg för steg uppför. Till en början ganska lättvandrat – jag försökte i och för sig springa lite i början men blev snabbt stoppad av Farornas Konung som förklarade att jag inte fick vara för ivrig med mina krafter redan nu. Så vi övergick till att tänka Skåla opp, att gå med stora kliv och jobba med rumpa och rygg.

Höghöjdsträning.

Vi blev varma och törstiga och drack från bäckar med smältvatten och vid den sista officiella bäcken tog vi en lite längre paus, mumsade energi och fyllde på medhavda flaskor. Vi hade frågat guiderna hur långt upp det fanns smältvatten – sånt syns ju inte riktigt på kartan – men de hade usel koll och pekade bara på sista officiella bäcken, varifrån det skulle vara många timmar kvar. Eftersom min flaska var relativt liten bestämde jag mig för att köpa en flaska, för säkerhets skull, men jag tappade faktiskt lusten när jag såg vad den kostade.

250 spänn för en sketen plastflaska. Men det stod i och för sig Kebnekaise på den.

OK, om det handlar om säkerhet kan det förstås aldrig bli för dyrt, men jag köpte en burk Sprite i stället och tänkte att jag då även skulle få i mig socker om jag behövde. Det skulle snart visa sig att jag kunde spara min burk för det fanns gott om små smältbäckar och det gick aldrig nån nöd på oss.

Vi matade på. Steg för steg. Passerade många människor, alla med samma mål som vi. En kille matade på riktigt bra, men vi passerade honom och när vi träffade honom nästa dag skulle han berätta att vi var de enda som passerat honom – ingen passerade oss – och att han inför sin vandring hade tränat med ryggsäcken packad med 32 kg vilket gjorde Keb-turen till rena semestern eftersom han inte behövde bära med sig särskilt mycket. Vi hade också lättare packning. Underställ och goretexställ, förstås, men allt som inte behövdes låg kvar på fjällstationen. Skönt, för leden var inte så lättvandrad. För mig var det jobbigt med allt rullgrus. Jag hade svårt att få bra fäste och fick slösa mycket energi på fotisättningarna. Dessutom är leden sadistiskt planerad: först måste man upp på den intilliggande toppen, ta sig ner från den och sen upp på själva Kebnekaise. Men jag stretade. Och plötsligt fick jag vittring. Bara ett fåtal höjdmeter kvar, även om jag förstås blev lurad och trodde att toppen var närmre än den var. Men så plötsligt var den där och det återstod bara en kort stigning innan vi skulle stå på Sveriges tak.

Top of the rock.

Den sista snöklädda biten var mäktig, och ännu häftigare blev det eftersom vi hade sån tur med vädret. Vindstilla och klarblå himmel. Klar sikt så långt ögat klarar av att se. Nog för att jag trott att det skulle vara häftigt men det här var makalöst.

Magiskt.

Det var en svindlande känsla och det gällde att vara försiktig med var man sätter fötterna. Det vore dumt att ramla ner från Sveriges högsta punkt (för närvarande 2099 meter, enligt en mätning som gjordes i helgen, rapporterar Sydsvenskan). Jättedumt.

Nerför var bitvis nästan lika tufft som uppför. Jag halkade och kanade på rullgruset och kunde inte springa så mycket som jag ville eftersom det var lite för brant för att mina knän skulle gilla det. Men Faran fick fart och jag såg det som bäst att låta honom springa i förväg så jag kunde få lite lugn och ro och sen komma ikapp genom att åka kana på rumpan i snön, sånt är kul. Och plötsligt hade vi bara sista biten kvar, och den gick galant att springa. Vi mötte vandrare på väg upp och insåg att de skulle ha att göra fram till sent på kvällen. För vår del tog det 3:45 upp inklusive flera korta pauser, och totalt fixade vi det på 7:20, och då hann jag ändå ta in upplevelse och vyer.

Tillbaka på fjällstationen festade vi loss på en trerätters med lokala specialiteter, bastade och bara njöt av tillvaron. Fortfarande lika höga som Kebnekaise efter vår härliga upplevelse.

Fortsättning följer…

Fjällöpning dag 2 – Strålande tider

Efter en heldags spring på fjället var jag förstås lite stel nästa morgon men kände mig ändå oväntat fräsch i kroppen, så det var med ivriga steg vi påbörjade den andra dagens etapp: 25 km som skulle ta oss via Jiertajaure och ända till Kebnekaises fjällstation. Några kilometer kortare än den ordinarie vägen men å andra sidan backigare. Och det är ju kul. Typ. Här var det till en början mer lättlöpt och vi sprang på riktigt bra. Vi mötte flera trevliga vandrare och kom till sist fram till vårt lunchstopp vid spegelblanka Jiertajaure. Inte farligt med mygg och underbar utsikt.

Fasiken vad bra man kan ha det ibland.

Dessutom mådde vi lite extra bra av att på morgonen fått höra av stugvärden att vi hade Sveriges bästa väder. Nog för att vi hade inväntat goda prognoser men vi hade inte riktigt vågat hoppas på så här fint väder.

Lunchstopp vid Jiertajaure

Det var nästan så att jag önskade att jag lagt med ett par korta tights i ryggan, men om man kavlar upp de långa så funkar det ändå – och uppe på de höjder vi ofta var svalkade det lite bättre, åtminstone när vinden låg på. Men för mig, som ständigt är rädd att bli kall, var det fantastiskt att kunna plaska genom vattendrag utan att bli nerkyld. Ett smart drag av Farornas Konung var ändå att ta med Vitargo. Kombon värme och ryggsäck gjorde att vi svettades några liter och det gällde att hålla energi- och saltdepåer i tillräcklig trim för att orka hela vägen. Alla dagar.

Vätske- och vilopaus några kilometer ovanför Kaitumjaure

Jag tycker själv att jag sprang riktigt bra dag 2. En gång blev jag lite trött – påstod Faran – men då mulade jag i mig ytterligare en Snickers och sen var jag i fin form igen. Vi hade gott om tid så vi unnade oss kaffestopp vid en fjällbäck och satt där och mådde bra en stund. Sedan ilade vi förbi vandrare igen – när vi kommit ut på huvudleden igen var den ganska trafikerad men vi lämnade fler och fler bakom oss, ivriga att komma fram.

En väldigt fin upplevelse var de små ulliga fjällripeungar som vi träffade alldeles bredvid leden.

Små, söta och nyfikna på världen, alltmedan deras mamma oroligt vakade över dem. Vi tittade efter dem men höll oss på lagom avstånd så att de inte skulle bli oroliga.

Farornas Konung på väg uppför. Vi tog en genväg som innebar några hundra höjdmeter extra,

Med någon timme kvar till Kebs fjällstation såg vi de mörka molnen hopa sig i skyn. Och plötsligt började det mullra. Ibland såg vi blixtar. Det var fortfarande uppehåll och vi hade förstås utrustning för att klara regn (bland annat mitt fina goretex-ställ som jag fick i födelsedagspresent av Farornas Konung i samband med att vi bestämde årets äventyr) men det är roligare att komma fram utan att känna sig dränkt, så jag smygökade farten och klafsade genom lerpölar utan att sänka den. Ibland trampade jag snett. Det var inte så skönt men vi hann i alla fall fram bara en liten stund innan regnet nådde stationen. Jag var dock tom på energi och rasande trött. Så efter en bastu plockade vi fram vårt frystorkade och försökte att tycka att det var gott.

Det är så konstigt, när man mumsar i sig Turmat på fjället så smakar det inte alls så pjåkigt men när man sitter inne på en fjällstation är det faktiskt rätt äckligt.

Men vi var för trötta för att orka med andra alternativ och satsade på en tidig kväll. Sömnen blev så där. Det var mycket folk i rörelse och vi fick dela en överhettad sovalkov med andra, där syret snabbt tog slut. Dessutom verkade vår korridor vara någon form av motorväg så det var ett jäkla slående i dörrar den natten. Nästa år blir det nog tält i stället, även om det innebär extra packning. Jag kände mig aningen mosig på morgonen, men ändå full av förväntan för nu skulle vi äntligen upp på Keb.

Fortsättning följer…

Framme vid dagens mål.

Fjällöpning dag 1: Upptäckarglädje

Farornas Konung studerar kartan. Vi ska vidare mot fjälltopparna.

– Vafalls! Har du hudkräm med dig?
Det var första kvällen på årets fjälläventyr och när vi efter 27 km hade slagit oss till ro i vår STF-stuga och jag lite diskret gjorde mig i ordning för natten gav Farornas Konung upp ett illvrål samtidigt som han betraktade den 5 ml-tub som jag smugglat med.

När man springer med packning på ryggen tar man bara med sig det som är riktigt nödvändigt.

Min ryggsäck vägde från start knappt 5 kg. Det var skönt varje gång vi stannade för lunch, eller för att mula i oss Snickers, för då visste jag att vikten minskat med i alla fall några gram. Men det gick faktiskt så mycket bättre än tidigare år att springa med rygga. Jag hade skaffat en ny och lite större ryggsäck som var riktigt bekväm att bära. Därutöver kände jag mig stark hela vägen, och det märks att träningen i Väsjöbacken har varit bra för mig. I år har jag verkligen levlat. Vi utökade fjolårets två dagar till fyra, och dessutom rasande många höjdmeter. Bra träning för stundande Skåla opp och dessutom möjlighet till fantastiska vyer.

För det är nåt visst med att springa till fjälls, blicka ut över vidderna med vitklädda toppar i horisonten, känna kråkbärsdoften och att dricka direkt ur de porlande bäckarna. Jobbigt som få, visst, men också så himla häftigt.

Vi häckade i stugan några mil nedanför Jokkmokk i en vecka, förberedde oss med Sigurdsjörundan och ett antal varv i slalombacken (som är nästan dubbelt så lång som Väsjöbacken och innehåller ganska många fler myggor) medan vi väntade ut regnet. För en stund var vi oroliga att äventyret skulle regna inne men när vi hittade fyra dagar av uppehåll var vi beredda, fick skjuts upp till Vakkotavare där vi skulle börja vår stigning. Jag var ivrig som en travhäst och fick ganska snart lugna mig för att orka hela dagen. Sett till tid blir det liksom två långpass per dag, och det tar på krafterna även om vi förstås pausade på de vackraste ställena.

Vakkotavare

Men efter uppför kommer nerför, och när vi i flygande fläng var på väg utför mötte vi en vandrande kvinna som jag stannade och språkade med en stund. Hon berättade att hon när hon fått syn på oss på håll först trodde att vi var två renar som kom springande.

Fast egentligen är jag travhäst.

Så småningom nådde vi Teusajaure där vi skulle laga lunch. Fast vår plan var att först ta oss över på andra sidan sjön så att vi hade det gjort. Då kan man antingen invänta båttransport eller ro.
– Jag ror, sa Faran och jag tänkte för mig själv att vi hade kunnat laga lunch först medan vi väntade på båten som skulle komma en timme senare.
Men han var så ivrig att han inte ens läste på skylten där det stod att man måste bära flytväst som fanns att låna. Några minuter senare kändes det skönt att jag hade noterat detta för då var vi en bit ut på sjön bland vågor, vita gäss och kraftig sidvind. Båten gungade och jag tänkte att det skulle vara lite tråkigt att se all packning sjunka till havets botten. Men det sa jag förstås inte högt, utan jag försökte se uppmuntrande ut. Till ingen nytta.
– Skrik inte, sa Faran.
Då hade jag inte sagt ett pip, vilket jag tyckte var viktigt att påpeka även i stundens allvar. Rätt ska faktiskt vara rätt.
– Du kanske inte har sagt nåt men du ser ut som hämtad ur Skriet, sa Farornas Konung och sen blev stämningen så tryckt att jag inte vågade säga annat än babord och styrbord.

Många vad och många broar senare var vi framme.

Men på en kvart var vi över, och då tindrade hans ögon medan han räknade ut hur mycket skattade slantar vi hade sparat på att ro. Gott så. Vädret var fantastiskt, nästan bättre än väntat, och vi kunde laga lunch utomhus och bara softa en stund innan nästa stigning började. 300 höjdmeter och sen var jag spak. Men så blev det någorlunda lättlöpt och vi kunde sätta fart igen. Lika bra att springa medan man har krafter kvar. Eller medan underlaget tillåter. Så småningom blev det stenigare och jag fick lite svårare att balansera och parera underlaget. Började bli lite trött också. De sista två kilometerna var långa och uppförslutande, men plötsligt var vi framme vid Kaitumjaurestugan. De vänliga stugvärdarna bjöd på saft och gav oss en egen stuga. Antagligen förstod de att vi behövde sömn och lugn och ro. Dessutom fanns en nybyggd väldoftande bastu med underbar utsikt. Härligt att få slappa lite och så häftigt att få spana på betande älgar som trivdes vid vattnet, alldeles nedanför stugan. Bästa återhämtningen inför morgondagen som skulle innehålla en nästan lika lång strapats.

Fortsättning följer…