Farornas Konung har fått storhetsvansinne och börjat testa mina gränser. Det är längesen det räckte med bara långpass och lite distanspass. Sedan några år tillbaka kör jag också marafartspass. Och nu säger han att det vore bra om jag kunde göra ytterligare ett kvalitetspass varje vecka, nåt slags intervaller. Dessutom, när jag är på uppdrag ute hos kund och mumlar att jag ska springa hem därifrån den första av de två dagarna blir han glad och säger att vi kan ha sällskap.
Det är ju kul att göra nåt tillsammans, förstås. Om det nu inte vore för att han är nästan dubbelt så snabb som jag och eftersom jag vill verka duktig så ilar jag på så mycket jag kan, bara för att han inte ska förstå att det är för snabbt för mig. Ironiskt nog är det jag som får sätta tempot så jag har bara mig själv att skylla.
– Du pinnar ju på riktigt bra, säger han och jag biter ihop och säger inte ett ord om att jag har sprungit alldeles för fort och att sista biten på solokvist kommer att bli en plåga – vilket den också blir.
Nöjd med det ger han mig ett förslag på intervallpass som jag ska köra nästa dag. Jag är noga med att poängtera att han kan få ge mig just ett förslag. Vi vet båda två att jag kommer att göra som han säger, åtminstone försöka, men det känns ändå lagom obstinat att säga att det är jag som springer så jag kan modifiera utifrån vad som passar mig. Vem sa att jag är lättcoachad?
Så han föreslår att jag ska springa intervallstege. 4-3-2-1 minut fart och sen tillbaka 1-2-3-4 minuter fart igen och hela tiden med en minut joggvila däremellan. Det är ett pass som ger resultat samtidigt som det är förhållandevis skonsamt. Jag har gjort det en gång tidigare, och det var grisjobbigt, men det är ju flera år sen och mycket har hunnit ändras. Som vanligt får jag ingen direkt riktlinje när det gäller tempo utan jag ska själv springa på upplevd ansträngning. Tillräckligt snabbt för att få nån effekt. Tillräckligt lugnt för att klara hela passet.
Det är 22 grader när jag sätter på mig snabbskorna och ilar iväg. Redan efter uppjoggen är jag rejält svettig men det fina med den här typen av pass är att jag kan dela in det i några minuter här och några minuter där. En minut i taget. Totalt 20 tuffa minuter. Hur svårt kan det va?
Ganska svårt blir det. Det börjar med att jag snurrar till allt ungefär 180 grader. Det vill säga jag springer 1-2-3-4-4-3-2-1 eftersom det enda jag minns är att nån av de två serierna skulle vara lättare – och jag väljer fel. Det låter nämligen så himla skönt att få räkna ner på slutet, att få avsluta kortare och kortare och jag kommer visserligen att kunna säga åt mig själv att två minuter plus en minut, det orkar jag. Men det är på bekostnad av att det blir oerhört tufft med två fyraminuter så nära inpå varandra, särskilt som jag – förstås – springer alldeles för fort under den första och andra minuten. Så fort att jag är rätt trött redan då och visserligen får lugna mig men det är halvkört redan då. Den andra halvan av passet är visserligen mer uppför men det är intressant att se på tiderna hur min joggminut, som jag hållit i jämn fart första halvan, plötsligt sjunker med en halv minut för att jag behöver återhämta mig så mycket.
Då har jag också stannat en kort stund i ett dike, böjt ner huvudet och undrat om jag måste kräkas. Det måste jag inte. Men jag måste andas i fyrkant en stund innan jag kan fortsätta. Annars kommer jag inte hem.
Så, nä, det passet blir väl inte precis enligt boken (i det här fallet Intervallguiden) men eftersom jag i vanliga fall mest mysjoggar så är dagens nio kilometer (inklusive upp- samt nerjogg) ett rätt bra tempoökningspass för mig. På’t igen nästa vecka. Och nu har jag ju lärt mig att inte starta för fort. Trodde jag.
För i dag var det så dags för marafart igen. Förra veckan sprang jag ett riktigt bra pass i sällskap med Don Tomaso. 4×4 km i marafart och en kilometer joggvila däremellan. Någon gång satte jag kanske tempot lite högt men på det stora hela så blev det rätt bra även om det var på gränsen till vad jag orkade. Precis som det ska vara. Men eftersom Farornas Konung fortfarande har storhetsvansinne skulle jag i dag springa 14 kilometer enligt 103-97-principen. Det innebär varannan kilometer i 103 procent av marafart – överfart alltså – följt av en kilometer i 97 procent av marafart – jag valde att kalla det flytvila även om det är lite snabbare än så men det innebar trots allt en sänkning av tempot och jag behövde på ett positivt sätt lura mig själv. Jag fick några tidsriktlinjer av Den farliga, men egentligen är tanken att jag ska göra det här, liksom övriga marafartspass, på upplevd ansträngning. Bara det att jag har lite svårt för det, särskilt i dag när resterna av Knud for fram i byarna. I motvind kändes det som om jag sprang för långsamt, och det var liksom jobbigt även om jag sänkte tempot, och i medvind smygökade jag eftersom jag fick så bra skjuts av vinden.
Här passerar marafartsvarvet. Men det hinner man inte tänka så mycket på just då, annat än att det snart blir uppför.
Så jag sprang den första snabba kilometern i typ det tempo som jag håller på en snabb femkilometersrunda. Och den därpå följande flytvilan gick visst i det som skulle vara det snabba tempot i dag. Ja, så höll jag på ungefär så. För fort ibland, för fort igen. Jobbigt nästan hela tiden. Stirrade mig blind på klockan men fick inte in flytet. Och även om tiderna förstås får anpassas till yttre förutsättningar så var det kanske inte så att det skilde ungefär 20 sekunder mellan de snabba och långsamma som det var tänkt.
Och om man springer för fort får man lida. Ibland tar det stopp. I dag tog det stopp. När jag var på min femte snabba kilometer kände jag helt enkelt att jag. Orkar. Inte. Mer. Jag tog mig tillfälligt i kragen och sa åt mig att springa klart just den, och att jag sen skulle få ett litet vätskestopp. Men har man väl stannat är det tungt att komma i gång och jag sprang sista biten på trötta ben och med dåligt flås. Till saken hör att jag egentligen skulle ha sprungit i går men blev tvungen att skjuta på passet till i dag eftersom jag kände mig småskruttig. I dag kändes det bättre så därför bestämde jag att prova att genomföra passet men att lägga av om det inte kändes bra.
Problemet är när man inte vet om man har tagit slut av eventuella småbaciller eller om det helt enkelt beror på att man har disponerat allt kass. Jag valde att stoppa efter tolv kilometer. Kroppen var slut, flåset var slut, jag var matt. Det räckte så den här veckan. Men nästa vecka ska jag göra mitt marafartspass i just maratontempo och inte i nåt slags kortdistanstempo. Det är hög tid att jag lär mig den ädla konsten att hålla igen lite på första halvan så att även den andra blir görbar. Om fem veckor ska jag trots allt fixa 42 kilometer.
Också en del av marafartsvarvet. Ibland vill man fly in i vassen. Men då får man öka takten på tassen.
Väl framme joggade vi längs grusväg kantad av sandstrand och blommor, inramad av berg och blå himmel. Vi skulle upp till toppen av Helvetestind, och så snart stigningen började på riktigt blev det också ett litet helvete. Det var egentligen inte svårt. Egentligen. Det var bara det att stigen lämpade sig mer för klättring än löpning, och det är rätt många år sedan jag klättrade regelbundet. Mina små ben tillsammans med springskor i stället för klätterskor var inte den mest lysande kombon. Jag fick ta det lite lugnt, men snart var vi uppe på första platån och pustade en kort stund. Sen blev det lättare – trodde vi.
Vi sprang ner, nöjda med att ha fixat hela veckans plan utan minsta skavank. Nu hade vi dessutom tid att ta en våffla på det lilla kaféet innan båten gick tillbaka. Men med kanske 300 meter kvar fick jag plötsligt akut ont i vaden ner mot hälsenan. Ett kraftigt hugg fick mig att skrika till och efter att ha stretchat och provat att springa igen insåg jag att jag knappt kunde stödja på foten när jag sprang. Att linka gick bättre. Lite snöpligt avslut på den turen, men vi konstaterade snabbt att det antagligen var någon form av kramp för jag har inte haft några besvär efter det. Det kändes i alla fall bra att vi fram till dess kunnat klara hela veckan utan några allvarliga skavanker. Nu styrde vi tillbaka till vår rorbu, drack upp vår öl och packade ihop inför hemfärden som skulle gå via Saltströmmen. Det är världens starkaste tidvattenström, och vi fick ett schema på när vi fick passera olika punkter och när det var totalt förbjudet. Och tro mig, hur kul det än är att simma öppet vatten så vill man inte simma i den strömmen. Här skulle Farornas Konung under ett dygn ägna sig åt seriöst fiske. Själv tänkte jag inte röra en fena. Nu blev det inte så eftersom jag snabbt rycktes med och lyckades dra upp en torsk som var nästan lika stor som jag. Värsta baddaren! Men det är en helt annan historia.
Dagens tur upp till Markan var lite annorlunda än de tidigare. En lång väg på ganska låg höjd, genom myrar och vegetation innan stigningen började på riktigt. Väldigt fint och kul att se något som skiljde sig så Markan-t mot tidigare dagar. Även om det bara sluttade lite lätt uppför i början var det lite trixigt, stenblock som skulle forceras och någorlunda svåra passager. Så kom en regnskur, men det fanns ju gott om stenblock att söka skydd under innan vi fortsatte uppåt. Vi höll koll på toppen hela tiden, eller rättare sagt molnen runt omkring, för man såg inte mycket av toppen. Alls. Och då är det ganska säkert att man heller inte ser något från den. Så när den mesta stigningen var avklarad och vi nådde platån nedanför toppen tog vi en längre paus för att vänta ut molnen. Prognosen sa att de inom en timme skulle skingras och tid hade vi ju. Vi tog på oss underställ, skalställ, mössa och vantar och hittade en klippskreva där vi kunde avnjuta vår lunch. Jag är ganska känslig för att bli nerkyld men där vi satt var det riktigt mysigt, trots att vinden ven omkring oss, och jag kände mig så ombonad. Visst är det så att det inte finns några dåliga kläder utan bara dåliga väder, men det är också så att jag gillar väder och väderomslag. Det är så häftigt att vara ute i naturen och uppleva förändringarna.
Men två klunkar whisky senare var vi redo att springa ner, och det var löjligt roligt att få sätta fart och bara ösa över hängmyrarna. Sen blev det lite trixigare, och plötsligt hade jag sjunkit ner med ena benet halvvägs upp på låret, ungefär som Ronja Rövardotter när hon fastnar med fot och skida i rumpnissarnas tak. Minus skida och rumpnissar, förstås, även om jag för en stund var orolig att jag pajat någon liten hobbits jordkula. Farornas Konung var inte nöjd. Alls. Inte på grund av jordkulan utan för att det kan gå ganska illa för benet om man gör som jag. Men jag hade inte ont någonstans utan kunde fortsätta.
Ny dag i Lofoten, och det var dags att ta oss an Himmelstind. Högre än i går och framför allt kraftigare lutning, till synes rakt upp i himlen. Eftersom vi också skulle byta boplats och var tvungna att packa ihop innan vi körde vidare så värmde solen rätt bra när vi påbörjade vår stigning. Till en början gick det ganska lätt. Vi passerade några vandrare och det var ganska lätt stigning där det bitvis gick att springa. Så förändrades det i ett nafs. Den riktiga lutningen började. Varje steg brände i låren med samma kraft som solen brände på huvudet. Svetten rann ur mig i samma takt som mitt goda humör. Nä, man ska inte vara sur när man går på tur. Men Farornas Konung verkade skapligt oberörd och var hela tiden 15 meter framför, och det var rätt provocerande. Precis som dagen före drack vi vår sportdryck på schema, och hade även med flera extra flaskor med vatten, för att fylla på kroppens depåer i tid utan att behöva stanna hela tiden. Ibland tyckte jag att minuterna mellan kändes som timmar. Ibland sa jag det. Tydligt. Men fick ingen respons. Då sa jag det ännu tydligare. Så mötte vi ett gäng glada, unga norska jenter på väg nerför, till synes helt oberörda och jag gaskade upp mig. Kan de – som väl har ägnat hela livet åt att gå på branta turer – så kan jag. Fake it ’til you make it.
Baddaren 