Ny dag i Lofoten, och det var dags att ta oss an Himmelstind. Högre än i går och framför allt kraftigare lutning, till synes rakt upp i himlen. Eftersom vi också skulle byta boplats och var tvungna att packa ihop innan vi körde vidare så värmde solen rätt bra när vi påbörjade vår stigning. Till en början gick det ganska lätt. Vi passerade några vandrare och det var ganska lätt stigning där det bitvis gick att springa. Så förändrades det i ett nafs. Den riktiga lutningen började. Varje steg brände i låren med samma kraft som solen brände på huvudet. Svetten rann ur mig i samma takt som mitt goda humör. Nä, man ska inte vara sur när man går på tur. Men Farornas Konung verkade skapligt oberörd och var hela tiden 15 meter framför, och det var rätt provocerande. Precis som dagen före drack vi vår sportdryck på schema, och hade även med flera extra flaskor med vatten, för att fylla på kroppens depåer i tid utan att behöva stanna hela tiden. Ibland tyckte jag att minuterna mellan kändes som timmar. Ibland sa jag det. Tydligt. Men fick ingen respons. Då sa jag det ännu tydligare. Så mötte vi ett gäng glada, unga norska jenter på väg nerför, till synes helt oberörda och jag gaskade upp mig. Kan de – som väl har ägnat hela livet åt att gå på branta turer – så kan jag. Fake it ’til you make it.
Vi tog en paus en bit nedanför toppen, på en platå vars utsikt gav en föraning om vad vi skulle se från toppen och att det var värt att ta oss hela vägen. För det var det förstås. Vyerna. Whiskyn. Det var för dem jag stretade. Men sen var det en nerfärd också.
Vägen ner var lika illa som vägen upp. Jag kasade och rasade. Ett steg i taget. Försöka hitta fotfästet. Nu var Farornas Konung inte längre 15 meter framför mig utan typ 15 minuter. Jag försökte febrilt hitta grepp med skosulorna (som för övrigt tog slut och fick förpassas till sälla jaktmarker efter den turen) och tog det i min takt, pratade med människor som var på väg uppför, sa uppmuntrande saker till dem som såg ut att behöva det och log glatt mot dem som såg avundsjuka ut över att jag redan varit uppe och vänt. Mötte vandrare som insett att de hade för lite vätska och nu försökte hitta en bäck där fåren inte klivit. Förundrades över paret vi passerat redan vid början av vår färd och som nu hade mer än hälften kvar, där de gick i sina heltäckande kläder och med sin portabla radio.
Men man glömmer snabbt och sista biten var springbar så jag satte fart. Vi sprang där sida vid sida och såg ut som om vi inte gjort annat på hela dagen. Snart var vi nere och snart fick vi ta ett bad vid den fina stranden där vi parkerat. Många var kallade men få var det som badade.
På kvällen, när vi installerat oss på nattens sovplats tog vi våra brädor och tänkte paddla en bit. Men innan vi ens hunnit ut från iläggsplatsen kom Hurtigruten förbi. Nej men god dag, vattnet är visserligen stort åt oss båda men ditt svall är icke för flickor med skakiga och slutkörda ben. Svallet från båten fick mig efter bara några minuters darrande paddling att inse att jag nog var färdig för i dag. Faran tog sig en lite större svängom innan vi gjorde kväll på riktigt.
– I morgon blir det rough, sa han.
Fortsättning följer.
Baddaren 