Jag och Hammarmannen

20181026_102225En minut före starten av Frankfurt Marathon förvandlar jag mig själv till Hammarmannen. Den 21 meter höga skulpturen som står utanför mässan, och därmed starten och målgången av maran, är en symbol för hårt arbete, och för mig är den en inspirationskälla. I år ska jag vara som Hammarmannen, nöta på i 42 km, metodiskt och oavbrutet. Inte sänka farten utan bara streta mot mitt mål. Det är så jag tänker medan jag huttrar lite i startfållan. Det kommer några regnstänk lagom tills jag tar av mig sopsäcken som skyddat mot vinden, och i någon minut använder jag min extratröja som halsduk innan jag slänger ifrån mig den också.

Men den svala temperaturen är ingen nackdel. Det blåser förstås en del, men eftersom jag springer tillsammans med Farornas Konung är tanken att han ska ta vinden åt mig så att jag rygg i rygg kan få så bra förutsättningar som möjligt. Och med de 6–7 grader som är behöver jag i alla fall inte förfasas över att det är för varmt. Jag behöver inte heller vara orolig att formtoppen har kommit alldeles för tidigt, för de två senaste veckorna har benen varit kraftlösa. Jag har fått kämpa mig igenom de planerade passen, varvat dem med småförkylningar och känt mig totalt tung i kroppen på det sätt som man kan göra inför ett lopp när man minskar träningen och ökar kolhydratladdningen. Jag vet ju det, ändå har det känts så tungt att springa och precis som varje år har jag undrat hur jag ska fixa att springa ett helt maraton i rätt fart när det är tungt bara att hasa mindre än en mil.

Men plötsligt, under den sedvanliga dagen före maran-joggen, började benen svara igen. Bra ben och fortsatt tung kropp, konstaterade jag och det är precis så det känns när loppet nu startar. Benen svarar men i övrigt känner jag mig inte särskilt alert och jag tvivlar just där och då på att jag kommer att kunna hålla mig till planen. Vi har hamnat lite längre bak i fältet än vi tänkt, och eftersom jag har blivit lite snabbare än senast jag stod långt bak har jag nu svårt att springa utifrån mitt tempo. Det är trångt, människor blockerar vägen framför mig trots att de antagligen tjurrusar så som man mot bättre vetande gör i början. Jag får en rejäl armbåge i sidan och jag har svårt att komma förbi och springa avslappnat. Men just då tycker jag inte att det gör så mycket. Det är rätt skönt att starta lugnt och känna in kroppen och ganska snart kan jag springa obehindrat. Jag är dimmig redan från start, antagligen ett resultat av alla hydrater som skvalpar runt i kroppen, men efter knappa milen börjar det kännas rätt bra. Jag är mer kommunicerbar än i fjol, benen känns bra och jag ligger på en lagom ansträngning. Kilometerna flyter förbi så snabbt att jag glömmer att stämma av dem mot klockan. Farornas Konung ropar tider åt mig lite här och där och varje gång blir jag förvånad över att vi har passerat ytterligare en kilometer. Allt i jämn och fin takt. Snart har jag hämtat in det jag tappade under de första kilometerna och nu får han bromsa mig så att jag inte blir för ivrig.

20181027_113429_038_01

Farornas Konung under sista passet före maran.

Inför loppet har jag delat in sträckan i fyra delar. Inte lika långa utan snarare utifrån hur banan ser ut. Först ska jag snirkla runt 13 km inne staden. Sedan ska jag springa ytterligare 11 km på andra sidan floden, på långa raksträckor och med mindre publik. Sedan ska jag ta mig tillbaka till stan i 11 km och slutligen snirkla runt igen i 7 km innan jag får passera Hammarmannen och springa i mål på röda mattan inne i mässans festhalle. Den här gången ska jag över huvud taget inte fundera alls på målgång förrän jag är i närheten av den, bara ta ett delmål i taget, nöta på springa så bra jag kan för dagen. Märkligt snabbt är vi klara med den första delen och jag är fortfarande pigg.

Jag ogillar starkt när vänner uppmanar mig att njuta av mina lopp. Det är inte njutbart att springa maraton. Maraton är vidrigt. Det vet alla. Är det inte vidrigt så springer man för långsamt – och det är inte mitt sätt att göra det på. Däremot är det mitt i vidrigheten en häftig känsla att orka, att känna att jag faktiskt är tränad för just det här och att träningen ger utdelning. Precis den känslan har jag när jag närmar mig halvmarapasseringen, så då tillåter jag mig att lite i smyg njuta av just det. Men det blir lite tyngre nu. En halvmara är trots allt en halvmara. Det är en ganska tråkig del av banan här och jag har fått nån märklig lårkakeliknande känsla på högerlåret.

Men jag är Hammarmannen så jag fortsätter att streta.

Jag får nya krafter av Gloria Gaynors I will survive som bandet intill banan spelar, så mycket kraft att jag till och med kan digga och skråla med en kort stund. Jag passerar halvmaran på 1,52,20. Inget personbästa men det är heller inte meningen. Däremot känns första halvan så mycket bättre än Å-stadsloppet gjorde två veckor tidigare. Mitt självförtroende är tillbaka och jag fortsätter att nöta.

Samtidigt gör Farornas Konung ett hästjobb. Han springer in till vätskestationerna och hämtar dricka, det vill säga han hämtar vatten som han sen blandar med vår medhavda sportdryck så att jag ska få den dunderhonung som funkar bäst för mig. Ibland får jag en gel. Mina egna är supergoda. De som delas ut på loppet är fruktansvärt äckliga och kräver en rejäl mugg vatten för att lösa upp sig. Men jäklar vilket bränsle! Han tar också vinden åt mig och ibland sjunger han en trudelutt för att jag ska bli glad. Det här är hans första långpass på asfalt på typ ett halvår. Faktiskt är det hans andra långpass på rätt länge. Jag har nött asfalt och långpass som en gnu men är ändå stum vid det här laget, så jag börjar förstå hur hans ben känner sig. Mina lår skriker, och jag skriker efter kramphävande tabletter, bara för säkerhets skull, för nu är det stelt. Jag får mina tabletter och jag fortsätter att springa.

Jag är ju Hammarmannen. Jag nöter på.

Ungefär vid 31 km finns det en liten gräsplätt som jag varje år tycker ser väldigt inbjudande ut. Jag har aldrig lyckats passera den utan att tänka att det är en jättebra idé att sätta mig ner där och vila en stund. Hittills har jag aldrig gjort det men det har krävts mycket energi för att mana mig till att fortsätta. Men i år är det skillnad.

Jag är ju Hammarmannen så jag ska fortsätta.

Jag har faktiskt redan i förväg bestämt mig för att jag ska hånskratta åt den där gräsplätten. Inte en chans att jag ska sätta mig ner där. Jag ska nöta på i samma takt som jag gjort hela vägen. För faktum är att jag har sprungit löjligt jämnt. Jag är rätt bra på det, att hitta ett tempo som känns bra för dagen och sen hålla farten. Men ett maraton är långt och jag brukar inte lyckas riktigt så här bra. Även om Farornas Konung påstår att det bara sitter i skallen så är det efter 30 väldigt lätt att börja dra ner på takten. Benen är verkligen trötta nu, och jag har svårt att hänga med mig själv.

Men jag är ju Hammarmannen!

Jag säger det till mig varje gång rösterna i huvudet bråkar, att jag fortsätter ett tag till och att det är lika bra att hålla tempot för det blir liksom inte lättare av att sänka det. Jag har lik förbaskat sju kilometer kvar. Så jag springer vidare. När man har så bra ben som jag har är det dumt att vaska dem. Jag tänker inte sänka farten förrän jag stupar, inte en chans. Åtminstone inte förrän jag plötsligt sackar ändå, ropar till Faran att jag måste lugna mig och han svarar att det är uppför. Jag har inte märkt det. Jag har inte märkt någonting. Inte kilometerskyltarna. Inte publiken. Jag bara springer. Och framför allt – det här är jag stolt över – gör jag det med gott humör. Jag brukar bli ganska pipig i slutet av en mara. Det brukar vara en ständig kamp mellan mig och Faran för att jag inte ska ge upp, inte sänka farten, inte stanna. Han brukar säga åt mig att tänka positivt och jag brukar snäsa tillbaka. I år fräser jag inte ett dugg. Visst är jag trött, visst är det plågsamt, men den som surar får inga vänner – och publiken hejar mycket mer på den som är glad – och det blir just inte lättare om man är butter. Dessutom tänker jag att om jag kan hålla mig från att rasa ihop mentalt den här gången så kommer det att vara en styrka under mitt nästa maraton … eller ja, nästa och nästa, om jag nu får för mig att göra om det, korrigerar jag snabbt mig själv.

Vi hjälps åt att räkna ner, inte bara kilometer efter kilometer där jag mot slutet omvandlar kvarvarande sträcka till någon av mina lika långa rundor hemma, utan också hur många minuter det är kvar till säsongsvila. Det är så konkret att veta att jag har 35 minuter kvar, 30, 25 … Vid 40 km ska jag få cola. Farornas Konung springer i förväg, hämtar muggar åt oss, trycker den ena i min hand och skriker, som taget från ingenstans:
– Jag orkar inte mer nu. Jag släpper. Kör, Baddaren, kör! Ända in i kaklet.
Det är två kilometer kvar och jag är plötsligt på egna ben. Jag vet hur ruscherna har slitit på hans krafter, att behöva springa in till vätskan varje 2,5 kilometer för att sköta markservicen åt mig och sedan ila ikapp mig. Det krävs väldigt mycket för att kunna fartleka i fyra mil och därutöver ta vinden och hålla mig glad. Och han har redan inför loppet flaggat för att han hjälper mig så långt han har möjlighet, men inte med en min har han fram till nu avslöjat att det är tufft för honom. Så trots att jag haft detta med mig blir jag lite förvånad. Dock inte så förvånad att jag stannar. Vi har teamworkat så här långt och nu hänger sista biten helt och hållet på mig. Det spelar ingen roll att jag är trött och inte orkar mer. Nu är det min tur att ta en för laget, att fullfölja det vi har påbörjat tillsammans.

Jag är ju Hammarmannen.

Jag stjälper i mig colan och fortsätter själv på darriga ben. Plötsligt är jag fartblind, utan den farliga vid min sida vet jag inte alls om jag springer för fort eller för långsamt så jag improviserar. Hittar rygg efter rygg att jaga och springa om. Nu är det konkret. Jag har bara två kilometer kvar. Visserligen har jag inga krafter kvar men det är nu jag kan hämta min sista mentala styrka. Jag har ju sprungit här tidigare och då har det alltid gått bra. Jag ökar alltid på slutet och det ska jag göra nu med. Jag trycker ifrån, passerar musik och diggar med i låten. Jag är trött men jag trivs. Jag har passerat 41 och det är inte mer än några minuter till säsongsvila. Det är så nära nu. Så nära och ändå så långt borta.

20181027_130356

Så får jag syn på mitt alter-ego. Höjd över folksamlingen står han där. Stadigt svingar han sin hammare mot städet. Om och om igen. Metodiskt utan att sänka takten. Han är som en maskin. Jag är som en maskin.

Det är jag och Hammarmannen. 

Jag sneglar upp mot honom medan jag tar de sista stegen in mot mässan. Jag ser en man som har krampat ihop vid sidan av banan, hur en löpare kommer fram och drar upp honom innan de tillsammans springer in på röda mattan mot mål. Jag passerar dem, 200 meter har aldrig känts så långt men plötsligt är jag där. I mål. Tom.

Andra halvan har gått på 1.52.28, bara åtta sekunder långsammare än den första. Det är ett perfekt disponerat lopp där jag har hållit löjligt jämn fart hela vägen. Några sekunders temposänkning mellan 35 och 40 km blev det men i gengäld en rejäl tempoökning från 40 och in i mål.

3:44:48.

Alla mål är uppnådda: nytt PB, sub 3:45 – och jag har tillräcklig marginal för att våga påstå att jag är kvalad till Boston Marathon 2020. Även om tiderna blir tuffare allteftersom fler vill vara med och leka så lär det inte krävas ytterligare sju minuter jämfört med kvaltiden för 2019. Boston Marathon är en liten dröm jag haft i flera år, och då självklart med kravet att jag ska kvala. Det är hela grejen, att man ska kämpa för att ta sig dit, allt annat är i det här fallet ovärdigt.

IMG_20181028_151046_354

Det här var också ett kvitto på att träning lönar sig. Jag har till och från varit rätt less under hösten. Visst tycker jag om att träna och det är kul att se resultat, men det är inte alltid roligt att sticka ut och skubba tre mil på söndagmorgonen och det är ju inte direkt bara att ställa ut skorna inför de tuffa passen utan det krävs rätt mycket både fysiskt och psykiskt. Men jag har tränat målmedvetet och gjort mina planerade pass även när det har känts tungt. Därför är mitt maratonresultat väldigt rättvist och ett tecken på hur mycket bättre man kan bli om man tränar strukturerat. Jag har förstås haft god hjälp av Farornas Konung, inte bara under själva loppet utan också i form av bollplank, och det ska bli så roligt att åka till Boston tillsammans igen. Han gjorde nu sin tionde målgång i Frankfurt, vilket innebär att han får sitt eget personliga startnummer. Häftig grej som tidigare har känts så avlägsen för mig, men efter sex målgångar inser jag att jag nu är på andra halvan. Jag är dessutom jättetaggad för att fortsätta träna och se vad det kan bli av det. Men allra först ska jag ha säsongsvila. Den börjar direkt efter loppet. Poolhäng på hotellet och några öl innan vi går ut och äter middag och möter nya bekantskaper. Dagen efter har jag och Don Tomaso svårt att gå i trappor – och som ett litet barn ylar jag av lycka varje gång jag får åka rulltrappa – men det är liksom värt det.

Jag vinkar lite åt min kompis Hammarmannen innan vi lämnar Frankfurt. Auf Widersehen.

20181028_155202

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s