Många pratar om 2020 som ett förstört år. Jag väljer att se det som ett förändrat år, ett år där delar visserligen har varit förfärliga men förhoppningsvis är de snart förbi. För mitt i allt det tråkiga har jag också gjort mycket roligt.
Sjukdom, död och isolering är väl inget som någon har längtat efter, och dessutom saknar jag mina vänner. Det här året har fått mig att inse att jag, som tyckt att jag blivit ganska tråkig sedan jag flyttade ut till förorten och började utebli från after work-kvällar, faktiskt gör en del roligt på kvällarna – när jag inte ligger i soffan och streamar Nancy Drew. Plötsligt hade jag inga middagar i stan, inga bubbelkvällar eller evenemang att lägga tid på. Men jag hade en kajak.
Flera gånger i år har jag varit så tacksam att Farornas Konung redan hösten för ett år sedan övertalade mig att det var en ypperlig idé att köpa kajaker redan då så att vi skulle kunna börja paddla tidigt på våren. Jo, tänkte jag som inte har någon paddlingsbakgrund. Hur svårt kan det va? Så då gjorde vi det. Det visade sig vara ganska svårt. Men kul. Vi började i april, för egen del i långsam och vinglig takt, alltmedan Farornas Konung försökte att inte visa sin otålighet. Nybörjare möter gammal kajaksportare.
Jag vågar påstå att jag är väldigt vattenvan. Jag har seglat mycket och i rätt kraftiga vindar. Jag har till och med seglat med America’s Cup-båten Ericsson II, övervakad av Mange Olsson. Jaja, det var en liten jipposegling som jag fick möjlighet att följa med på, det var inte riktigt så att jag tillhörde tävlingsteamet, men det är detaljer som vi inte behöver prata så mycket om. Jag har blivit upphissad i en mast (långt innan jag blev flygrädd) för att fixa till en lina som trasslat. Jag har simmat i höga vågor och tyckt att det varit superkul att kunna göra en sån sak under säkra förhållanden (=följebåt bredvid). Jag har till och med simmat tillsammans med ormar i en flod i Montenegro. Både i segelbåten och i vattnet kände jag mig trygg, hade total kontroll på vad jag skulle göra – och ormarna var nog mer rädda för mig än jag för dem. Så hamnar jag i en kajak och vet varken ut eller in. Allt guppar och gungar så fort jag råkar göra en häftig rörelse. Så det slutar jag med och i stället sitter jag där stel som en pinne, allt medan Faran slår an sin mindre pedagogiska sida. Jag gör större succé än filmen Att angöra en brygga när jag försöker lägga till, och nästa dag har jag ont i alla muskler jag inte visste att jag hade och inser att jag gör precis som när jag simmar och springer: försöker ta mig fram på styrka snarare än teknik, vilket i långa loppet blir rätt ansträngande.
Men jag fortsatte att öva i lilla sjön. Jag hittade en två timmar lång kajakkurs för nybörjare – och jag vet inte om det var jag eller Farornas Konung som blev gladast över att jag skulle gå kurs – och fick öva på allt från olika tekniker till att gå i land. Jag fick till och med öva på ”kajak som sliter sig från bryggan när man är lite ouppmärksam och inte har dragit upp den tillräckligt”, även om det inte stod i kursbeskrivningen.
När vi tyckte att jag var mogen för att vidga mina vyer åkte vi till Vaxholm och paddlade runt Vaxön. När vi kom tillbaka träffade vi en kajakgud som berömde mig för min sittställning. Det är jag fortfarande mallig för. Vi åkte till Vaxholm fler gånger, men jag var inte övertygad om att jag var mogen för att trängas med vattenskotrar. Vi steg upp arla morgon, eftersom vi fick chans till bleke och till att ha vattnet för oss själva, paddlade från Täby till Bogesund, hade picknick och paddlade tillbaka. Varje gång ett litet äventyr för mig. En gång fick jag öva på att möta Vaxholmsbåten på lite för nära håll och att sen parera svallet. Ett tufft, men lärorikt, sätt att förstå vikten av att hålla avstånd. Men efter allt vatten jag skvätt upp var händerna i alla fall rena.
Sommaren blev bra, men inte riktigt som vanligt. En sväng till stugan i norr med fjällöpning som bonus (mer om detta en annan dag, kanske), men vår vanliga västkustturné fick vi skippa på grund av orsak. I stället åkte vi till Hunnebostrand i september, när det var lågsäsong och vattnet fortfarande badbart. Och vi paddlade. Från Kungshamn till Hållö, där dyningarna ute på öppna delen blev en liten lagom utmaning. Vi fikade vid Marmorbassängen och paddlade sen via Smögen tillbaka.
Jag är fortfarande nybörjare, men börjar kunna bättre och bättre, och för stunden är den stora utmaningen att nå att lyfta upp kajakerna på biltaket. Jag måste köpa nya platåskor. Jag måste också skaffa mig en torrdräkt. Nu när det verkar vara tveksamt om isen lägger sig på sjön – vad jag längtar efter att åka skridskor – ska man väl ha nytta av den på annat sätt.
Baddaren 
Torrdräkt blir en utmärkt säsongsförlängare för ”Kajan”. 😊