Har hållit mig flytande hela året

Många pratar om 2020 som ett förstört år. Jag väljer att se det som ett förändrat år, ett år där delar visserligen har varit förfärliga men förhoppningsvis är de snart förbi. För mitt i allt det tråkiga har jag också gjort mycket roligt.

Hulken, Styrbord, Styrbjörn … nä, min båt har ännu inget namn. Kan inte bestämma mig för vilket som är mest lämpligt.

Sjukdom, död och isolering är väl inget som någon har längtat efter, och dessutom saknar jag mina vänner. Det här året har fått mig att inse att jag, som tyckt att jag blivit ganska tråkig sedan jag flyttade ut till förorten och började utebli från after work-kvällar, faktiskt gör en del roligt på kvällarna – när jag inte ligger i soffan och streamar Nancy Drew. Plötsligt hade jag inga middagar i stan, inga bubbelkvällar eller evenemang att lägga tid på. Men jag hade en kajak.

Flera gånger i år har jag varit så tacksam att Farornas Konung redan hösten för ett år sedan övertalade mig att det var en ypperlig idé att köpa kajaker redan då så att vi skulle kunna börja paddla tidigt på våren. Jo, tänkte jag som inte har någon paddlingsbakgrund. Hur svårt kan det va? Så då gjorde vi det. Det visade sig vara ganska svårt. Men kul. Vi började i april, för egen del i långsam och vinglig takt, alltmedan Farornas Konung försökte att inte visa sin otålighet. Nybörjare möter gammal kajaksportare.

Jag vågar påstå att jag är väldigt vattenvan. Jag har seglat mycket och i rätt kraftiga vindar. Jag har till och med seglat med America’s Cup-båten Ericsson II, övervakad av Mange Olsson. Jaja, det var en liten jipposegling som jag fick möjlighet att följa med på, det var inte riktigt så att jag tillhörde tävlingsteamet, men det är detaljer som vi inte behöver prata så mycket om. Jag har blivit upphissad i en mast (långt innan jag blev flygrädd) för att fixa till en lina som trasslat. Jag har simmat i höga vågor och tyckt att det varit superkul att kunna göra en sån sak under säkra förhållanden (=följebåt bredvid). Jag har till och med simmat tillsammans med ormar i en flod i Montenegro. Både i segelbåten och i vattnet kände jag mig trygg, hade total kontroll på vad jag skulle göra – och ormarna var nog mer rädda för mig än jag för dem. Så hamnar jag i en kajak och vet varken ut eller in. Allt guppar och gungar så fort jag råkar göra en häftig rörelse. Så det slutar jag med och i stället sitter jag där stel som en pinne, allt medan Faran slår an sin mindre pedagogiska sida. Jag gör större succé än filmen Att angöra en brygga när jag försöker lägga till, och nästa dag har jag ont i alla muskler jag inte visste att jag hade och inser att jag gör precis som när jag simmar och springer: försöker ta mig fram på styrka snarare än teknik, vilket i långa loppet blir rätt ansträngande.

Men jag fortsatte att öva i lilla sjön. Jag hittade en två timmar lång kajakkurs för nybörjare – och jag vet inte om det var jag eller Farornas Konung som blev gladast över att jag skulle gå kurs – och fick öva på allt från olika tekniker till att gå i land. Jag fick till och med öva på ”kajak som sliter sig från bryggan när man är lite ouppmärksam och inte har dragit upp den tillräckligt”, även om det inte stod i kursbeskrivningen.

När vi tyckte att jag var mogen för att vidga mina vyer åkte vi till Vaxholm och paddlade runt Vaxön. När vi kom tillbaka träffade vi en kajakgud som berömde mig för min sittställning. Det är jag fortfarande mallig för. Vi åkte till Vaxholm fler gånger, men jag var inte övertygad om att jag var mogen för att trängas med vattenskotrar. Vi steg upp arla morgon, eftersom vi fick chans till bleke och till att ha vattnet för oss själva, paddlade från Täby till Bogesund, hade picknick och paddlade tillbaka. Varje gång ett litet äventyr för mig. En gång fick jag öva på att möta Vaxholmsbåten på lite för nära håll och att sen parera svallet. Ett tufft, men lärorikt, sätt att förstå vikten av att hålla avstånd. Men efter allt vatten jag skvätt upp var händerna i alla fall rena.

Sommaren blev bra, men inte riktigt som vanligt. En sväng till stugan i norr med fjällöpning som bonus (mer om detta en annan dag, kanske), men vår vanliga västkustturné fick vi skippa på grund av orsak. I stället åkte vi till Hunnebostrand i september, när det var lågsäsong och vattnet fortfarande badbart. Och vi paddlade. Från Kungshamn till Hållö, där dyningarna ute på öppna delen blev en liten lagom utmaning. Vi fikade vid Marmorbassängen och paddlade sen via Smögen tillbaka.

Jag är fortfarande nybörjare, men börjar kunna bättre och bättre, och för stunden är den stora utmaningen att nå att lyfta upp kajakerna på biltaket. Jag måste köpa nya platåskor. Jag måste också skaffa mig en torrdräkt. Nu när det verkar vara tveksamt om isen lägger sig på sjön – vad jag längtar efter att åka skridskor – ska man väl ha nytta av den på annat sätt.

Ofrivillig säsongsvila

Knappt hann jag passera 200 sprungna mil i år och började fundera på att revidera mitt årsmål innan jag tvingades till vila. Jag har inte tränat så strukturerat under hösten. När det stod klart att det inte skulle bli någon maratonresa till vare sig Boston eller Frankfurt så kändes det inte så nödvändigt att plåga mig igenom veckor av marafartsintervaller eller att springa 30-32 kilometer varje söndag. Jag är liksom ingen självplågare. Men jag tycker att det är kul att träna. Så jag har fortsatt i lite mer vardagsmängd, passat på att paddla när det varit väder för det och hållit långpassen runt 20-25 km, gjort några dar till fjälls i Abisko och annars mest mysjoggat. Och eftersom jag inte direkt har slitit ut mig kändes det onödigt att ta en rejäl säsongsvila, utan jag tänkte att jag kunde fortsätta skutta lite planlöst.

Och precis då kom den där jäkla coviden och fällde krokben.

Jag fick en skapligt lindrig version. Ingen feber, hosta eller smakbortfall. Varje dag under första sjukveckan mumsade jag Lindor, bara för att se så att jag fortfarande kände smaken, det gjorde jag men det sägs att den försvinner väldigt plötsligt så för säkerhets skull testade jag flera gånger om dagen. Däremot fick jag huvudvärk vid minsta ansträngning och levde i ett töcken av trötthet.

För mig var det värsta hur den här sjukdomen kryper in i skallen. Den första veckan genomlevde jag mitt eget lilla Terror på bröderna Elm Street. Jag var rädd att somna eftersom jag var så rädd att jag skulle vakna och upptäcka att jag mådde sämre. Parallellt med det en jäkla ångest att jag kunde ha smittat någon annan, som riskerade att få ett värre sjukdomsförlopp än jag, men de fyra personer (två utomhus på behörigt avstånd) jag umgåtts med under den möjliga inkubationstiden (två veckor) verkar alla ha klarat sig fint.

När jag hade ork promenerade jag två gånger om dagen, eftersom två korta promenader sliter mindre än en längre. De första dagarna handlade det om en kvart åt gången, sedan kunde jag successivt öka. Ibland fick jag backa.

När jag efter typ tre veckor klarade att promenera en hel timme utan att få bakslag tyckte jag att det kunde vara lagom att börja träna igen. Försiktigt, försiktigt. Fem kilometer där jag redan i förväg hade bestämt att promenera i alla uppförsbackar. I helgen blev det drygt en mil, fortfarande blandat med gång. Jag är i rätt dassig form, så det är omöjligt att säga vad som beror på coviden och vad som bara är precis som det brukar, men det känns helt okej att göra så. Jag har ingen brådska att nå nån toppform utan är glad så länge jag mår bra och kan skutta lite lagom.

Jag har just stängt jobbet för i år och ska nu ägna de närmsta veckorna åt att vila huvudet och att få ordentligt med syre och rörelse – huvudet har haft det tungt de senaste veckorna, och vid minsta stress återkommer huvudvärken. Det har då blivit så tydligt hur mycket bättre jag mår bara av lite motion, och ofta har jag kunnat promenera bort huvudvärken. Så, säsongsvilan är över. Jag startar försiktigt och jag hoppas att jag får springa mina maror nästa år. Framför allt hoppas jag på att få fortsätta vara frisk och att jag snart kan träffa mina vänner igen.

Håll ordning på tassarna och håll avstånd!

Siktar vidare mot Boston i höst

Om världen hade varit som vanligt hade jag vid det här laget nojat mig för att bli sjuk, stängt in mig och träffat så få människor som möjligt så sällan som möjligt. Jag hade försökt ta hand om mig själv lite extra, försöka få ordentligt med sömn och inte stressa kroppen onödigt mycket.

Så allt är väl precis som vanligt. Fast ändå inte.

Om drygt två veckor skulle jag resa till Boston, och ytterligare en vecka senare vara redo för Boston Marathon. Så himla redo. Nu blev det inte så, och även om jag redan börjat förstå att det inte skulle bli nån mara i vår så var det som om luften gick ur mig lite när jag fick beskedet. Från att ha fokuserat, tryckt upp långpassen till tre mil och skakat i gång marafarten så kände kroppen sig plötsligt som om den redan sprungit den där maran i förtid. Trött. Less. Mentalt utmattad.

Så jag lugnade mig en vecka. Vilade lite extra, konstaterade att september också är en bra maratonmånad, och nu hoppas jag att världen kommer att räcka till och lugna sig fram till dess. Det finns så mycket annat coronatrist, så det överlåter jag åt andra att avhandla. Som den lilla hobbit jag är håller jag mig mest i min jordkula och ser till att ha tillräckligt med mat hemma för att fixa frukost, en andra frukost, elevensis, lunch, afternoon tea, middag och kvällsmat. Och jag är i gång med träningen igen, allt utifrån tanken att så länge jag är kry och skadefri så springer jag.

Vissa dagar ställer halvhöga pollenhalter till det, jag är inte så dum att jag chansar. Men oftast håller pulsen sig låg och fin och jag kan rasta benen bäst jag känner för. Jag försöker att hålla i gång långpassen hyfsat, just nu finns ingen anledning att springa tre mil i ett sluk, men min tanke är att hålla mig runt 20-25 km, så att jag har en bra grund inför höstens två maror – ja, förutom Boston ska jag till Frankfurt också, hoppas jag verkligen. Är jag van vid att springa den distansen så blir det lättare att öka och jag slipper börja om från typ noll.

Farornas Konung har dessutom fått för sig att vi ska springa olika milspår tillsammans en gång i veckan – hittills har det blivit Enebybergsmilen, Domarudden och i går Runby där jag aldrig sprungit tidigare – vilket är (ganska) roligt och (väldigt) flåsigt. Ett litet snedsprång från hans sida i går gör dock att jag nog får fortsätta med den idén solo i några veckor, såvida han inte tycker att det är lämpligt att jaga mig i mitt eget lilla tempo.

Och i dag skippade jag faktiskt långpasset. Det var för fint väder. Ja, inte för att springa alltså, utan för att inte paddla. Vi köpte varsin kajak i höstas, men då var jag mitt i maratonträningen och hann aldrig inviga min. Men i dag var en perfekt dag för det, så vi stack ut på lilla Rönningesjön i Täby. Lite lagom för mig som är nybörjare, tyckte jag och fick sen se hur vågorna i samband med ökande vindbyar blev uppemot en meter höga, alltmedan det stora havet låg helt öppet och nästan slukade mig. Farornas Konung kliade sig i huvudet och försökte ge mig instruktioner. Själv undrade jag om det var han eller kajaken som drev med mig. Sedan blev havet plötsligt kav lugnt, nästan, och förvandlades återigen till lugna lilla sjön. Men nu har jag lärt mig en massa så att jag kan fortsätta öva och bli säkrare med paddeln. Tillvaron guppar lite ibland, men jag styr bäst jag kan. Och sitter ner i båten.

En titt i backspegeln – 2019

Så här i mitten av mars börjar det kännas lagom att sammanfatta fjolårets träning. Jag brukar ju göra det ungefär vid årsskiftet, reflektera över vad som har hänt, vilka mål jag uppfyllde och vad som inte riktigt funkade. Och utifrån det brukar jag samtidigt planera kommande år. Det går förvisso att göra när som helst, och den planeringen reviderar jag ändå hela tiden, men samtidigt är det på nåt sätt lämpligt att göra det när kalendern fortfarande gapar tom och jag tror att jag har eoner av tid.

Nu blev det lite annorlunda 2019 eftersom jag under 2018 kvalade till Boston Marathon 2020, och när väl bekräftelsen – som mest var en formsak men ändå lite nervös – kom i september så fick jag på nåt sätt fokus på det redan då. Det påverkade i sig inte träningen just då, annat än att jag var noga med att inte säsongsvila löjligt längre efter Frankfurt Marathon, utan bara så länge som behövdes, och sen har det varit fullt fokus på Boston i april. Nu blir det ju inte riktigt så (mer om det i ett senare blogginlägg … kanske), men när jag gick in i julledighet och tid för sammanfattning av året som gått höll jag mest full fart framåt och inte så mycket blick i backspegeln.

Dessutom var jag för stunden lite trött på att skriva. Eller nä, det är jag väl inte, egentligen. Men förra året var jag i slutspurten av min bok Förändring – berättelser om Norrbotten förr och nu, en bok som jag lagt ner lika mycket hjärta som tid i. Boken släpptes i december, men arbetet med den hade varit väldigt intensivt hela året, och framför allt på hösten. Och när man filar på formuleringar morgon, kväll och mitt på dagen och till sist också drömmer om boken så är det läge att inte skriva så mycket annat än det jag gör i mitt jobb. Då blev det inte mycket till bloggande. Men tränade gjorde jag.

Det började bra. Jag hann precis konstatera att jag kände mig ganska stark så där på vintern och att det var roligt att komma i gång igen. Samma dag började jag må skit och nästa dag hade flunsan från helvetet brutit ut. Det var i januari, och det tog fånigt lång tid att komma tillbaka även när jag blivit frisk. Jag flåsade mig igenom mina rundor, stannade i varje uppförsbacke och undrade om det nånsin skulle lossna. Det gjorde ju det, men det tog tid, och på något sätt kände jag mig aldrig riktigt ikapp under året. Det var som om jag ofta låg efter, som om jag tappat för mycket grundträning vilket i sin tur påverkade nyckelpassen. När jag och Farornas Konung reste till England för tio dagar av fellrunning var jag visserligen pigg, frisk och glad men otroligt dåligt förberedd. De backpass som Faran kört på gymmet, och som jag också hade behövt för att få en någorlunda dräglig tillvaro under loppen, hade jag fått kliva av nästan direkt. Kroppen orkade inte. Det slet mer än det gav. Men det här året var jag i alla fall skadefri och dessutom visste jag vad som väntade mig.

Oj, vad kul det var! Vi sprang det ena loppet backigare än det andra. Jag klafsade i geggamoja, pratade med klubbkompisar från Goyt Valley Striders och hade bara så trivsamt. Ibland deltog jag i nåt lopp som var alldeles för tufft för mig – Old man of Coniston – så det är tur att jag inte visste det, för så här efteråt är det en jäkla häftig upplevelse, även om jag grinade lite medan jag höll på.

Jag tar en liten energipaus på Lofoten.

Nåväl, den varma sommaren kom och jag styrde om: la alla långpass gristidigt på morgonen för att inte känna mig kokt när jag sprang. Jag och Faran tillbringade tid både i norr och i väst och i Lofoten. Ett aningen tufft program för mig, så i år ska det bli roligt att få varva löpningen med paddling eftersom vi passade på att köpa varsin kajak i höstas. Jag har ännu inte invigt min, och eftersom jag är total nybörjare känner jag att det kan bli en krävande sommar. På ett bra sätt.

Så blev det oktober och det blev Frankfurt Marathon. Om det loppet har jag berättat i ett separat inlägg, men nu med lite distans måste jag ändå säga att jag är nöjd. Jag hade lite blandade känslor veckorna efter. Ville så mycket. Kunde så mycket. Hade så mycket bättre kapacitet än vad jag fick ut då. Men det är väl en del av charmen med maraton, att man har en lång sträcka att springa och att det kräver ett helt annat tänk än ett millopp eller en halvmara – som förvisso har sina alldeles egna utmaningar. Så inför höstens maraton vet jag ändå att jag kan slita, att jag kan kämpa mig hela vägen trots en dålig dag. Det är också en bra lärdom.

Och även om träningsåret började i moll så slutade det i dur. Det blev ett rätt bra år, med snabba fötter på krokodiltallsrundan och en hel del annat kul. Men nu är jag sedan länge fokuserad på 2020 och allt som kommer att hända då.

Kuststigen på Malmön.

Det är inte hur man har det utan hur man tar det

Sista helgen i oktober och tre kilometer in i Frankfurt Marathon är jag less. Jag har öppnat i ett tempo som jag ska klara, och planen är att hålla det och sedan öka efter halvmarapasseringen. Men just där och då undrar jag hur det ska gå till. Någon formtopp har inte dykt upp och jag känner mig inte särskilt alert.

Det är en så häftig känsla de där gångerna när allt stämmer. I fjol hade jag en sån mara. Visst var det vidrigt jobbigt, men skallen var med mig hela vägen, och lite inom mig, så där i smyg, njöt jag av att känna mig i så bra form. Riktigt så har det inte känts under årets första tre kilometer, men alla vet ju att hydraterna kan ge en tung känsla och att den sällan släpper under första milen. Dessutom kan man ju inte bryta ihop bara för att man inte har en bra dag, skulle jag göra det skulle det inte bli så jäkla mycket sprunget. Så jag biter ihop.

Men så blir jag tvungen att helt ställa om fokus. Farornas Konung och jag springer som vanligt tillsammans. I tre kilometer. Sen får han en skavank som absolut inte får utvecklas till en skada så vi dividerar inte särskilt mycket innan han kliver av. Och så är jag där, mitt i början av loppet, alldeles på egen hand.

Det är 39 kilometer kvar och jag vill bara sätta mig på trottoarkanten och vila.

Men jag fortsätter att sätta ena foten framför den andra, ett steg i taget, medan jag ställer om mitt mentala fokus och funderar på hur jag ska göra nu. Nu måste jag själv ta ansvar för att få i mig tillräckligt med dryck, för att hålla rätt tempo och se till att jag inte lockas att dra ner på det när det börjar bli tungt både för kropp och knopp.

Efter tio målgångar i Frankfurt Marathon får man ett personligt startnummer, ett som kommer att vara mitt för evigt. Länge kändes det för långt borta för att vara något att sträva efter, men i och med dagens lopp gör jag min sjunde Frankfurtmara i följd, och även om den tionde målgången ligger några år framför mig är den numera ändå så greppbar att jag i dag kan ha den som ett mål för dagen, att vad som än händer så ska jag i mål så att jag håller min svit – nä, man behöver inte göra tio i följd men jag har fått för mig att det ger en extra twist, så länge jag klarar att hålla det. Det blir ett bra mål när jag känner att dagens mål ligger lite för långt borta.

Jag har tränat så bra hela hösten och känt mig i bra form. Ett maraton är långt, och mycket kan hända, men jag har lekt med tanken på tider ner mot 3:40 eller till och med aningen snabbare. Men då vill det till att allt stämmer. Det gör det inte i dag. Jag brukar vara duktig på att hitta ett tempo som fungerar för dagen och sen springa löjligt jämnt. I dag hackar och hoppar jag, har svårt att hitta rytmen, svårt att prata mig själv tillrätta.

Nu när jag inte har med min egen, privata vätskehämtare tvingas jag själv greppa muggar i farten och vika ihop dem för att ha en chans att få i mig några droppar vätska. Det där är min akilleshäl men nu har jag inget val. Vid varje vätskestation övar jag på min teknik, utvärderar när jag passerat och tycker själv ändå att det går ganska bra, även om jag förstås tappar tid jämfört med att bara tuffa förbi.

Jag har ingen bra start, men någon gång runt 12-13 kilometer börjar jag tuffa på lite bättre. Det känns lättare, och ganska snart upptäcker jag att jag har rätt kul. Ja, maraton är vidrigt men det är också en väldigt härlig känsla att få vara med och springa. Jag har en bra period en stund, och säger till mig själv att jag ska göra så bra jag kan fram till halvmaran. Jag övar på att ta ryggar för att undgå vinden och jag övar på att koppla in det mentala och bara flyta med.

Jag passerar halvmaran på 1:52-ish, och om jag bara håller tempot och helst ökar lite så har jag ett pers inom sikte. Nu ska man inte ge upp i förtid, men medan jag slukar gel efter gel inser jag att jag inte har kraften som krävs i år.

The tradgedy of life doesn’t lie in not reaching your goal
But lies in not having a goal to reach.

Om och om igen upprepar jag Natalie de Toits kloka ord för mig själv, säger att det är vägen till målet som är det intressanta, att jag har gjort min träning hela hösten och att det är det viktigaste. Men i helvete att jag tänker slösa bort hela höstens träning på att vika ner mig! Jag sliter, och när jag kommer till en av banans få uppförsbackar, som leder upp till bron vid kilometer 24, får jag riktigt bra fart i mina små ben. Farornas Konung är med mig andligt hela maran, och inom mig hör jag honom nu skrocka belåtet och säga att det är ungefär här, i den här backen, som det visar sig vilka som har skött sina långpass. Jag har skött mina, och jag visar det. Jag knappar in på en kvinna i Steel City Striders-linne, en engelsk tuffing, konstaterar jag som springer för Goyt Valley Striders, och nu vaknar tävlingsdjävulen i mig. Inte ska jag vika ner mig för Steel City. Så jag springer bredvid henne en stund, men tappar henne i vimlet. Antagligen drar hon ifrån.

Efter ett antal maror i Frankfurt börjar jag kunna banan väldigt bra. När jag närmar mig 27:e kilometermarkeringen tänker jag på vad Faran för länge sedan sa, att om man klarar sig hit så klarar man resten också. Jag passerar en och annan som har börjat lägga in långpromenader i maran, jag vill peppa dem, skrika åt dem att om de bara håller ut några hundra meter till så vänder det nerför och blir lättlöpt ett tag. Men jag har fullt sjå med att hålla ordning på mig själv. Benen börjar krampa, och jag vill också promenera. Om och om igen säger jag till mig att eftersom jag gjort 32 på träning så är det rimligt att jag springer hela vägen till 32. Sedan får jag utvärdera och se om jag kan få ta några gångsteg.

Till sist går jag några steg ändå, men det är just då egentligen inte för att jag vill utan för att jag är tvungen. När Faran klev av skickade han med mig en påse kramphävande tabletter. Jag vet att de verkar snabbt och att jag måste ta dem, för nu skriker låren åt mig. Problemet är att även om jag berömmer mig själv varje gång jag har druckit så hamnar en del av sportdrycken överallt utom i kakhålet, och några vätskeintag har slutat med att jag fått hosta drycken ur fel strupe. Och jag vågar helt enkelt inte trycka två kramphävande tabletter i farten. Så när det ändå är stökigt vid vätskan hivar jag fram två tabletter, tar några gångsteg och får i mig en hel mugg med dryck. Jag tappar några sekunder men jag har igen dem närmsta stunden, för nu klarar jag att springa igen.

Jag passerar den där plätten som jag i många år tyckte såg så inbjudande ut, den där platsen där jag alltid, alltid har tyckt att det är en bra idé att stanna. Jag har aldrig gjort det men den har spökat år efter år, ända till i fjol när jag sprang förbi och hånskrattade åt den – sa jag att jag hade en bra formtopp då? Även i år bestämmer jag mig för att hånskratta och gör det. Uppiggad av det tuffar jag på, men det är jobbigt nu. All energi går åt till att tvinga mig att fortsätta. Jag börjar tappa tempo och jag börjar bli pipig. Nu räknar jag ner.

Vid 35 kilometer ska Farornas Konung langa dryck åt mig – hann vi precis bestämma när han klev av.
Vid 40 kilometer serveras cola.
Vid 42 kilometer ska jag passera Hammarmannen och springa in på röda mattan.

Jag tittar på klockan och räknar ner. Något pers blir det inte men jag har börjat få läget under kontroll, hittat en målmedvetenhet som länge gömt sig längst in i garderoben. Länge har jag försökt hitta på något roligt som jag ska ropa till Faran vid 35, något om hur jag lider, hur vidrigt allt är. Men så ändrar jag mig plötsligt. Jag ska bara tacka för drycken och springa vidare. Han vet att jag lider. Om inte annat så kommer man senare att se det på bilderna han var vänlig nog att knäppa på mig, där jag ser ut som jag ätit surströmming. Så jag rycker åt mig flaskan med dunderdryck. Klunkar allt vad jag kan, får lite kramp i magen och då känns det bra, för om jag får ännu mer kramp kommer jag att ha ett alibi för att få promenera en bit. Men jag piggnar faktisk till av drycken, och jag håller mig alert ända till kilometer 37. Förhandlar med mig själv om att springa klart den kilometern och sen kanske börja gå. Jag hittar en rygg som jag lägger mig bakom, tänker att jag får springa så långsamt jag vill bara jag springer. Men den jäkla ryggen springer så långsamt, och så kan man ju inte ha det när man har börjat snegla på klockan och inse att jag har häng på sub 3:50. Så jag bryter mig loss och springer vidare. Lider, grinar inom mig, har stora problem. Men jag fortsätter, för någonstans under loppet började jag växa som människa. Mitt i det vidriga kände jag mig så tacksam för att jag faktiskt åter fick vara med och springa. Framför allt lägger man inte månad efter månad med tremilare på tidiga söndagmornar (eller för all del skolkar från jobbet för att klämma in lite marafart) om man sen inte tänker göra sitt allra bästa. Jag växer mig mogen uppgiften, och jag tänker inte vara respektlös mot mig själv. Jag förtjänar den här maran och jag ska komma i mål på en så bra tid som jag kan i dag. Göra mitt allra bästa. Och jag vet inom mig hur mycket det skulle gnaga om jag vek ner mig nu. Så jag fortsätter. Jag springer inte fint, inte snabbt men jag fortsätter och plötsligt är jag vid 40 och rycker åt mig en mugg cola.

Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det.

Sista två kilometerna handlar det bara om att ta mig fram så snabbt som möjligt utan att rasa in i väggen. Strax före upploppet ser jag vuxna män krampa ihop och bli hjälpta till kanten. Det ska inte hända mig. Jag springer smart hela sista biten, ökar men inom mina gränser. Jag spurtar på röda mattan och bara grinar när jag är i mål.

På alldeles egna ben och med nytt fokus har jag sprungit på 3:48:40. Visst hade jag andra förhoppningar men jag är så nöjd med att jag kunde ta mig i kragen och genomföra på för dagen bästa sätt. Och på nåt sätt bådar det väl ändå gott för framtiden att jag inte är riktigt nöjd med resultatet trots att jag nu kan kalla mig en stabil sub 3:50-löpare.

P.S. Ryktet om den här bloggens död är överdrivet. Jag har bara haft så mycket annat att göra så jag har fått lägga bloggandet åt sidan ett tag. Men nu är jag tillbaka!

En riktigt seg gubbe

Sommartid innebär som vanligt att jag och Farornas Konung ska springa uppför ett och annat berg. Så vi planerar för några dagar i Lofoten i år igen. Men innan jag ropar hej, hej, hemskt mycket hej åt den strapats som han anser att jag är mogen för i år – en rejäl dagsutflykt som kan bli riktigt tuff – så är det bäst att jag påminner mig själv lite om Englandsresans sista fellrace så att jag inte glömmer hur brutalt det kan vara. Antagligen har jag redan börjat glömma.

”I wanna tell ya a story that happened to me
With this old man startin’
messin’ with me …” som Marc Slaughter sjöng.

Inför årets fellrunningtour hade jag och Faran filmkväll. Skräckfilm. En film som guidade oss igenom en stor del av The Old man of Coniston fellrace, fast även om det var ruggigt som få så tror jag inte att det gick att förstå hur brutalt det var. Visst såg det brant ut, visst blev jag skräckslagen. Men det gick inte riktigt att förstå.

Så vi lämnade Alan Banks trakter och kryssade vidare mot Lake District. Jäklar, så vackert! Jag blev otroligt inspirerad. Jäklar, så mycket berg. Jag blev otroligt skräckslagen. Coniston är en väldigt söt och trevlig liten by, vackert inramad av bergstopparna. Av The Old man of Coniston. Berget tornar upp sig över byn, syns överallt som en påminnelse om att don’t try this at home.

Nå, nu var jag inte hemma så efter sedvanlig pubuppladdning och sömn hängde vi på låset för att anmäla oss och belönades med nummer 1 och 2. Ett gott omen! Vi pratade med funktionärer och jag började känna mig mer och mer darrig. Farornas Konung påminde mig om mitt mantra, att man ska bli trött och man ska ta ut sig. Det är det som är meningen. Jodå, utmattad skulle jag bli. Jag förstod bara inte hur utmattad.

Men det var en fin dag. Väldigt blåsig men solig och klar. Utsikten skulle bli magnifik, för den som nu har tid att stanna och kolla. Jag har det inte men eftersom vi var tvungna att bära ryggsäck med säkerhetsutrustning så la jag ner lillkameran i ytterfacket och skulle faktiskt mäkta med att springa och fota lite i farten.

Jag startade långt bak och bekymrade mig inte så mycket när många sprang om mig. Jag är en slowstarter och jag brukar ta rätt många placeringar på platten – om det nu hade varit platt – och på utförslöpningen – om jag då haft fotfäste och vågat lita på benen – så jag matade på i egen takt. En fot framför den andra. Ett steg i taget. I en hel evighet. Jag hade koll på klockans höjdmätare och redan vid 300 höjdmeter var jag utmattad. Totalt utpumpad. Då och då vände jag mig om och tog in vyerna. Så vackert. Passade också på att hålla koll på att jag i alla fall hade några andra deltagare bakom mig. Bet i. Fortsatte.

Loppet består av tre checkpoints, en på varje topp som ska forceras. Redan när jag närmade mig den första började jag inse att det här loppet var alldeles för tufft för mig. I många andra fellrunninglopp brukar det vara några glada motionärer, några från byn som är med bara för att det är kul men som inte riktigt är tränade för det. I den här skaran såg jag välmående ut, och eftersom jag senare blev kallad ”the Pink lady” – på grund av mina kompressionsstrumpor som minst sagt syns – så blev det jag som fick bära epitetet glad motionär.

Nu var jag faktiskt ändå lite glad när jag nådde CP1. Loppet var visserligen alldeles för tufft men jag hade ingen lust att vända när jag kommit så här långt. Nu var det värsta gjort. Inte.

Det började med att jag sprang fel. Inte jättefel, men på berget finns liksom inte den självklara stigen. Det finns många stigar, och det gäller att välja rätt för att få en bra väg, även om de flesta leder någorlunda till samma mål. Jag valde fel stig och fick kasa nerför ett gäng stenblock. Av förståeliga skäl såg jag inte en enda annan deltagare, och jag blev nästintill gråtfärdig. Det. Var. För. Tufft.

Men så fick jag syn på två personer en bit framför mig, och nu började jag fokusera helt och fullt på att ta  in på dem, att hela tiden hålla deras ryggar inom synhåll så att jag skulle få koll på vart jag skulle. Visst, jag hade obligatorisk karta och kompass med mig men i det här läget skulle de inte hjälpa mig. Jag visste riktning. Nu behövde jag bara känna att jag inte var ensam.

Så jag matade på. Utför gick det riktigt bra. Under veckan hade jag övat upp min teknik, och jag forcerade bäst jag kunde. Uppför hade jag det något mer kämpigt men snart var jag ändå vid CP2. Det var fortfarande för tufft och jag började tvivla på om jag skulle klara det men jag hade just inget annat val än att fortsätta. Det var för långt för att vända och nån annan väg kunde jag inte ta. Då hade jag gått bort mig eller stupat.

Hela tiden mötte jag vandrare som log vänligt. ”Well done”, ropade de när vi möttes. Men jag kände mig mer som en råbiff. Tant råbiff.

Den första toppen var värst. Andra toppen var också värst. Men, som Marvin säger i Liftarens Guide till galaxen, sen vande jag mig så den sista toppen blev riktigt trevlig. Dels var det ganska springvänligt, även uppför, dels hittade jag tre deltagare att kampas och språkas med. Jag erkände för en av dem att det här var det värsta jag gjort. Ingen idé att ens försöka psyka nån i det här läget. Hon höll med.

När vi så kom fram till CP3 och The Old man of Coniston kände jag ändå ett lyckorus. Det här var så häftigt! Och nu var det bara utför kvar. Fast utför är ibland nästan värre än uppför, skulle det visa sig. Här fanns flera alternativ. Jag hade redan bestämt att välja den ”säkra vägen” och fick sällis av de tre andra. Det var bra för nånstans skulle vi vika av och jag hade inte koll på riktigt var. De två herrarna sprang snart ifrån oss men jag och tjejen sprang jämnt tillsammans. Till sist hittade vi rätt avtagsväg – fast jag tror att vi kanske hade tagit en omväg och skulle vikt tidigare – och här hittade vi tack och lov också en kille som hade koll på vart vi skulle. Nu var jag rejält utmattad och skulle behövt energi. Jag hade med mig men trots att Blocks och gel låg i ytterfacket kunde jag inte plocka fram dem eftersom jag visste att jag då skulle bli tvungen att sänka farten och jag var liksom lite rädd att de då skulle springa ifrån mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle utan sprang bara med.

Tjejen vek av åt fel håll men killen som ledsagade oss var vänlig nog att ropa tillbaka henne. Och plötsligt kände jag igen mig. Vi var på den väg där eländet börjat tidigare på dagen, innan jag visste att det var ett elände. Så nu fick det baske mig räcka! The Pink lade la in sina sista krafter och spurtade. Jösses, så jag sprang! Jag möttes av förvånade blickar nära upploppet, tävlingsdeltagare som kommit i mål för länge sen och inte förstod att loppet fortfarande pågick. Och för första gången fick jag uppleva hur det är att komma in på upploppet utan att en vild publik står och hejar. Några uppgivna funktionärer noterade att det var ytterligare en deltagare de skulle slippa gå skallgång efter. Och jag ramlade ihop i en hög. Grät så jag fick andnöd. Av utmattning. Av nåt slags stolthet att ha fixat det. Men mest av lättnad att jag var i mål.

Men jag vann en fin keps och sen var jag inte vid mina sinnens fulla bruk så Farornas Konung lurade mig lätt att köpa nya terrängsskor som var alldeles för dyra för mig. Mycket nöjd med det. Och de blir perfekta att ha på Lofoten när vi ska ut på den där brutala rundan. Hur svårt kan det va?

Kylan i Alan Banks fotspår

De här varma dagarna har jag drömt mig tillbaka till England, till lopp med vinden och regnet slående mot mig, till loppet där jag hela tiden måste hålla mig i rörelse för att inte få köldskador. Visst, jag gillar sommaren men jag gillar också varierande väder. Gärna sommarväder men också gärna regn – tomaterna och chilin tackar på förhand! Så i dag, när jag slet mig ett varv runt sjön och knappt kunde vänta på att få hoppa i plurret, tänkte jag på när vi lämnade Peak District i ösregn och kryssade vidare till Ilkley i Yorkshire Dales.

Alla som kan sin Peter Robinson vet att hedarna skriker efter Alan Banks, att det med all säkerhet finns ett lik nånstans i gyttjan och att mördaren springer fri. Dessutom verkar det alltid vara ruskväder när liket hittas och när polisutredningen startar. Något lik hittade jag aldrig, även om jag under loppet funderade en del över Eastvales polisdistrikt och hann undra vad jag skulle göra om jag på riktigt hittade ett lik – på heden kan ingen höra dig skrika. Men vädret var definitivt typiskt brittiskt.

Dick Hudson’s gick ut på att springa från punkt A till punkt B – där puben låg – och sen tillbaka till punkt A. Vägen var valfri men smartast var förstås att ta stigen som ledde hela vägen fram till puben. Eller ja, i stort sett hela vägen för den första biten, och därmed även den sista biten, fanns det många stigar. Jättemånga. Lokallöparna diskuterade ivrigt vilket vägval som var bäst. Jag diskuterade ivrigt hur lite kläder jag vågade ha på mig ­– i vår familj springer vi i kortbent – och hur trött jag skulle bli. Farornas Konung började mest fundera på om vi borde haft ryggsäckar med eftersom alla andra verkade ha det. Jag sa att jag inte ens tänkte ta med telefonen.
– Det är nog bra om du har den om du skulle springa fel. Och du kan ju alltid plocka fram Maps och försöka orientera efter den om du måste, sa han och jag blev mitt i hans hånfullhet väldigt pirrig.

Det var ett fantastiskt lopp, helt olika de fellrace jag tidigare upplevt. Jag gillar verkligen idén att ta sig från en plats till en annan och sen springa tillbaka. Jag gillar ännu mer idén att springa till puben – även om det inte direkt serverades öl under loppet. Men det är också en utmaning. Det gäller att hitta rätt väg, och för mig som inte har en inbyggd kompass i kroppen innebär det att ständigt vara tvungen att ha koll på mina medtävlande och lita på att i alla fall några av dem vet vart vi ska.

Jag tog det lugnt i öppningen och var bland de sista att nå den första riktiga stigningen. Här kunde jag mata på rätt bra, bida min tid, hitta ryggar och ta mig förbi när det kändes lämpligt men utan att lägga energi på onödiga utbrytarförsök. Ganska snart var vi uppe på toppen, och nu kom plötsligt deltagare kutande från sidan. Många hade valt en annan väg upp på berget. Kvinnan jag sett i starten som inte hade några extra kilon alls att bära på och som såg ut att vara segheten personifierad sprang in från sidan och nu hade jag nån att ta rygg på. Jag la mig alldeles bakom och lät henne dra. Hon var segare än mig på nästa uppförslut men när vi sen var över kullen och en lång nerförsluta väntade sprang jag om. Här sprang jag så himla bra! Det var en lång backe, inte brant, så där så att man inte riktigt märkte att det faktiskt gick skapligt nerför. Jag märkte, och jag minns att jag tänkte två saker:
1. Det kommer att bli jäkligt tungt att springa tillbaka.
2. Det är lika bra att du öser på bäst du kan nu när det faktiskt känns lätt.

Så trots att benen kändes aningen sabbade så här på fjärde tävlingsdagen av fem sprang jag med bra fart. Det var tekniskt ganska svårt, med många gropar, diken och stenar på stigen, och det gällde att ha koll på var man satte fötterna. Geggamojan stänkte och jag trivdes. Inte ens det faktum att det började småregna igen kunde ta ifrån mig känslan av att springa på hedarna i Alan Banks fotspår.

Jag inför start.

Men jag började bli trött och började undra om inte den där puben som var vår vändpunkt skulle dyka upp snart. Jag började undra om det ändå inte skulle vara möjligt att få gå in i den och sätta mig vid öppen spis och smutta på en ale. Nu hade de snabbaste vänt och var på väg tillbaka. Trevligt att få uppmuntrande rop av dem men också trixigt att samsas om utrymmet på stigen. Jag såg Farornas Konung på långt håll och när vi möttes hann han ungefär ropa att jag hade fyra minuter ner till vändning.

Det muntrade upp mig och jag sprang mina fyra minuter och undrade om han menade fyra minuter för mig eller för honom, men han kan sin Baddare för det tog faktiskt 4 minuter och 10 sekunder för mig fram till vändpunkten. En klart godkänd uppskattning.

När jag vände mötte jag flera av dem som jag legat i rygg på tidigare under loppet. De var nära men de var bakom. Sen mötte jag vinden.

Ärligt talat hade jag missat den lilla detaljen på första halvan. Det kändes som vindstilla och att vinden stora delar låg i rygg på mig var inget jag noterade alls, utan tyckte bara att jag sprang lite oväntat bra. Nu växlade jag mellan halvvind och bidevind och det var inte. Så. Trevligt. Alls.

På heden finns ingen lä, inget vindskydd att ducka bakom, och inte så strid ström av löpare att man kan låta någon annan ta vinden en stund. På heden kan ingen höra dig skrika, så jag sprang och smågrät lite en stund, alltmedan den glipa som var mellan mina korta tights och höga kompressionsstrumpor blev kallare och kallare. Jag började fundera mer på Alan Banks, kände mig som mitt i en av kriminalromanerna, tänkte att det alltid regnar och blåser när de går ut på heden och hittar lik. Började fundera på om jag själv snart skulle förvandlas till ett lik. Just nu var jag mest ett levande lik, och fast jag inte riktigt orkade tvingade jag mig att springa så mycket jag bara kunde, bara för att hålla värmen. Kinden var som en isbit och jag började känna att banan var lite för tuff för mig.

Så kom vi då till uppförslutet igen, det som jag fasat för. Men jag var verkligen tvungen att fortsätta att hålla mig i rörelse, så jag sprang. Lugnt och försiktigt men jag sprang. En minut, två minuter, tre minuter. Så fortsatte jag. Mitt i misären kände jag mig stark och även om jag fick lägga in några kortare gångpauser – it ain’t fellrunning if you can run the whole race – så är jag nöjd med att jag sprang mer än jag trott var möjligt och plötsligt hade jag segat mig hela vägen upp och vinkat till de tolv apostlarna (som Stonehenge fast i miniatyr, otroligt vackert och mäktigt).

Nu började den riktiga utmaningen. Det gällde att välja rätt väg. Under första halvan var det liksom inget problem eftersom det var många löpare omkring mig. Nu var det typ två längre fram, och båda valde varsin väg. Jag tog den högra, vilket visade sig vara fel beslut eftersom det blev en liten omväg, mest för att den tjejen var närmare och då blev det lättare att ha koll på henne. Hon var fortfarande långt fram och jag var så trött, så trött. Men jag sa till mig själv att jag måste ösa på, inte fick tappa henne ur sikte. Då skulle jag sluta som något av de offer Banks och hans kumpaner hittar på heden. Så jag sprang och jag började ångra gårdagens slutspurt. Den var kul men inte helt lyckad för benmusklerna i dag. Blev upphunnen av en kille som kom dundrande med faslig fart, släppte förbi honom och tog mig upp i rygg på tjejen jag följt. Med 60 meter kvar kutade jag förbi och fick ett förvånat rop av henne som nåt slags tack och godnatt. Jag höll undan för henne hela vägen in i mål. Mycket nöjd, mycket trött, mycket kall. Det här var verkligen ett otroligt häftigt lopp, och det var en himla tur att jag inte innan visste hur tufft det skulle bli. Det var inte enda gången under resan som jag tänkte just det.

Bilden är från färden till Ilkley men när jag uppe på toppen vände mig om och kikade på utsikten såg det ut ungefär så här.

Till toppen av White Nancy

Inför start.

”If you don’t have to walk at least a little, it ain’t fell running.”
Det var en av mina klubbkompisar från Goyt Valley Striders som sa det till mig inför starten av Rainow 5, ett lopp som går på en vacker och varierande bana och där den stora utmaningen är att ta sig uppför det stup som leder till landmärket White Nancy. Det är något visst med White Nancy. Det är också något väldigt tungt, och när man kommer till den delen av banan så är det bara att kliva, kliva, överleva och hålla sin plats i ledet. Sätta händerna mot låren och mata. Ingen springer. Klarar man det är banan för lätt.
Fast jag hade nog glömt riktigt hur brant det är upp mot toppen. När jag sprang loppet i fjol så var jag bland de sista att nå stigningen och matade mig förbi säkert tio personer i backen. Den här gången var jag aningen längre fram och då kunde jag just inte mer än hålla min plats, trots att jag är rätt skaplig på att mata på att kliva på uppför. Skaplig på att överleva.

Men sen börjar det roliga. Springa längs bergskammen, ta in vyerna, ta sig genom fårgrindar och bara andas. Förra året la jag mig i rygg på en tjej som fick dra hela vägen, rädd som jag var för att springa fel. I år sprang jag förbi tänkta ryggar och hittade en tjej längre fram som jag lät dra. Hon var ivrig och starkare uppför än jag men inte lika taktisk. När vi närmade oss sista fjärdedelen, som är backigare än man tror, envisades hon med att lägga all kraft på att springa hela vägen upp. Jag som inte längre är en gröngöling tog några gångsteg här och där, vilket ledde till att jag var uppe på den sista kilometern av grusväg en sekund efter henne men mycket piggare. Här kunde jag ta mig förbi, streta mig uppför krönet och sen veta att det var bara nerför och platt kvar. Några tiotal meter framför såg jag en ensam löpare, och ytterligare tio meter framför henne en klunga på tre.

Farornas Konung värmer upp inför loppet.

Det går nog inte att komma ikapp, men jag försöker, tänkte jag. Det går ju liksom inte att misslyckas om man inte försöker. Dessutom hade jag sett kakbuffén innan vi gick ut till start och jag var orolig att de godaste bitarna skulle vara tagna om jag kom i mål sent. Det var en bra morot. Jag ökade, benen trummade nästan av sig själva och i sista kurvan kom jag ifatt sololöparen. De andra tre var fortfarande för långt fram, men jag gjorde ytterligare ett försök att misslyckas och ackompanjerad av publikens tjut lyckades jag på något sätt sega mig förbi allihop. Väl i mål kom en av tjejerna fram, gratulerade mig och undrade hur jag lyckats få såna krafter. Det är en av de grejer jag gillar med fellrunninglopp, att människor pratar med varandra, både före, under och efter loppet. Det är så opretentiöst. Jag springer ju för Goyt Valley Striders, och när jag före start stod där i mitt klubblinne kom flera klubbkompisar fram för att hälsa och önska mig välkommen till klubben. ”Er svenskar har vi allt hört talas om, och vi ses väl snart igen?” Trevlig gemenskap!

Jag kom i mål ungefär 1,5 minut snabbare än i fjol. Nöjd med det. Och det fanns kvar av de bästa bitarna på kakbuffén. Det är jag också nöjd med.

Vadar genom hagar

Dagen efter Kinder Scout, Englandsresans första lopp av fem, vaknar jag och känner mig ungefär som man ska göra efter ett lopp. Jag blev trött. Det var visst meningen. Nu är benen som två stolpar. Det är förvisso en rätt härlig känsla att veta att jag verkligen har tagit i, att jag har gjort mitt bästa. Om det nu inte vore för att ett nytt lopp väntar redan i kväll. Det gäller att snabbt ladda om och göra vad jag kan för att få kroppen i form för The Trunce.

Vi laddar med en full English och eftersom vädret är perfekt för att vandra så bestämmer vi oss för att göra en liten hike, så där lagom för att få lite genomblödning i musklerna, beundra utsikten och hälsa på några lamm ute på landsbygden. Farornas Konung rattar bilen i landet där människor kör som fartdårar. Jag läser kartan. Så därför missar vi avfarten till tänkt parkering. Jag ska inte säga att stämningen i bilen blir tryckt, bara att vi inte säger så mycket till varandra på en stund. Eller jag föreslår att vi ska hitta nånstans att vända. Men det är inte heller så lätt på de vindlande vägarna eftersom alla avtagsvägar plötsligt tagit slut. Så sen håller jag truten.

Nå, som allt annat så löser det sig ganska bra och snart är vi på väg uppför med hjälp av apostlahästarna. Ganska snart möter vi hästar på lösdrift, utanför hagen, som tillsammans med fåren går och betar fridfullt. Vi fortsätter uppför och ah:ar åt utsikten och åh:ar åt våra stackars ben- och rumpmuskler. Jag försöker tänka att jag i alla fall har kopplat in rätt muskler och att det borde vara bra. Men kvällens lopp kommer närmre.

Det är en bit att köra dit. Jag tjänstgör som kartläsare. Jag gör det väldigt bra, är tydligheten själv men Farornas Konung blir lite otålig ibland när jag säger att om en mile ska du svänga vänster, och så svänger han lite före eller också en stund efter. Stämningen i bilen är som under förmiddagen, men snart är vi rätt igen och han är idel solsken. Jag förvandlas å andra sidan till ett moln, lika stort som det som nu skymmer solen. För nu är det bistert ute. Blåsigt och vidrigt och jag panikar lite lagom och tänker att jag inte kan göra det här. Runt omkring mig står fullblodsproffs. Quinns som ser ut ungefär som Laura Muir. Tuffa som fan. Viker aldrig ner sig. Och så jag.

Fake it ’til you make it.

Så jag anlägger en så tuff min jag kan, försöker se hård ut, misslyckas antagligen men har nu gett mig in i leken. Det känns lite bättre när jag och Farornas Konung joggar bort till starten, för den ligger nästan i toppen av en backe och det känns sympatiskt. Ja, ända tills vi ser att alla andra tävlingsdeltagare börjar samlas nedanför backen, och Faran som har sprungit The Trunce förr inser att starten är flyttad. Nu börjar vi med en uppförsbacke. Jippi, liksom. Dessutom säger han åt mig att ligga på ordentligt i början eftersom vi efter ungefär en kilometer kommer att komma fram till en sån där fårhagesgrind som bara en person i taget kan passera genom, och den måste öppnas och stängas mellan varje deltagare. Det finns risk att jag får vänta nån minut där, förklarar han, men just för stunden känns den där minuten rätt okej.

Det visar sig vara ett rätt bra startfält. Utöver de tuffa brudarna finns det också några chockrosa kvinnor, några som ger ett mer välmående intryck och en massa andra glada motionärer. Ett sånt där lopp som lockar hela bygden. Jag trivs, och även om det är rätt trångt i starten springer jag ganska bra, tar inte minsta gångsteg i backen utan vill hinna fram till den där grinden innan alla andra gör det.

Där tar det tvärstopp.

Jag sneglar bakåt och ser att jag har många bakom mig. Men jag har också många framför mig. Bara att pusta, komma ner i puls och gilla läget. Lite förstrött klappar jag en häst i hagen intill och förklarar att jag egentligen är travhäst. Väntan blir lång. Hästen i hagen hinner tröttna. En liten arrangörsmiss gör nämligen att det kortare juniorloppet har sin bana här, fast åt andra hållet. Så när jag till sist börjar se grinden långt framme ser jag också en massa kids som kommer kutande uppför backen och som förstås måste få släppas igenom. Men när täten har passerat grinden hade det förstås varit bra om vi hade kunnat kugghjula för alltför vänliga deltagare sinkar hela seniorloppet och jag kommer helt ur balans och blir lite irriterad.

Jag får vänta i åtta minuter.

Men sen springer jag så bra jag bara kan. Alldeles för snart möter jag täten i vårt lopp som är på väg tillbaka. Jag tänker att antingen är banan precis så kort som den ser ut på pappret eller så har de sprungit väldigt fort. Förmodligen både och. Men det ger mig nya krafter, och efter det första vadet har jag riktigt kul. Jag tampas med löpare som är starka uppför och springer själv om gubbe efter gubbe på platten. Det andra vadet kommer oväntat, och efteråt får jag höra av en gubbe att det vissa år har varit vatten upp till bröstet på de kortaste – såna som jag! Det hade varit … spännande. Men i år är det lågvatten och jag skvätter över utan att halka alltför mycket. Nu har banan redan vänt och jag fortsätter att springa riktigt bra. Jag tar hela tiden rygg på någon framför, springer taktiskt och segar mig förbi. Den här veckan tränar jag väldigt mycket på att tävla och det är både nyttigt och kul.

En rolig grej med de här små familjära landsbygdsloppen är att alla är så himla trevliga. Peppande, och verkar glada för min skull när jag lyckas springa förbi.
– Well done, ropar de efter mig och fast jag känner mig mer som medium rare så blir jag alldeles varm i hjärtat av allt peptalk.
Det här är verkligen löpning när den är som bäst. Så genuint. Äkta. Roligt.

Sista kilometern är platt och utför, så jag ökar. När jag vänder mot långa utförsbacken, samma som där vi startade står en kille vid sidan av banan, pekar på tjejerna 15 meter framför, tittar på mig och skriker:
– You can do it! C’mon!

Yes, I can!

Jag spurtar förbi, kommer i mål helt slut efter ett bra disponerat lopp och nånting väldigt annorlunda, något jag aldrig upplevt tidigare. Det här är så himla kul!

”Man ska bli trött”

Förutsättningarna inför årets Englandsresa – a.k.a träningsläger a.k.a tävlingsläger – var väl något annorlunda än i fjol. Då fick jag problem med först ena vaden och sedan med andra veckorna före avresan och det var in i det sista osäkert hur mycket jag skulle kunna vara med. I år hade jag ambitionen att förbereda mig i god tid, nu när jag visste vad det handlade om. Jag gjorde några små backpass på gymmet, med bandet på rejäl lutning. Det hade varit bra om jag kunnat fortsätta med det, det visade sig nämligen att det gav en mycket bra grund för Farornas Konung. Men jag drog som bekant på mig flunsan från fanders och sen har det tagit rätt lång tid att komma tillbaka. Frisk har jag varit men orken var borta länge, och sen var jag så flåsig för allting att det inte direkt lockade att göra helvetespass på gymmet. I stället prioriterade jag att få i alla fall nån liten mängd i benen. Några Väsjöbackar hann jag i alla fall med i år, och det viktigaste var ändå att vi kom dit, mitt när piloterna klimatstrejkade – vi hade turen att flaxa med ett annat av stjärnalliansens plan på väg dit.

Det regnade katter och hundar, som man säger på riktig engelska, när vi landade så vi höll oss mest på vår lilla pub – öl, mat och boende under samma tak är praktiskt – och väntade in morgondagens mer perfekta springväder och resans första lopp, Kindred Downfall som mäter sisådär 1,5 mil och 600 höjdmeter väntade.

Bild från vandringen i fjol. 

Förra året vandrade vi hela vägen över Kindred Scout. Uppför, uppför, uppför. Stenbumlingar, stenar att snava på och ännu fler stenbumlingar. Och så nerför, nerför, nerför. Det var en väldigt fin tur med makalös utsikt. Tur för mig att jag fotograferade nästan hela tiden – för i år när det var dags att springa ungefär samma sträcka så fanns det inte tid för sånt. Eller jo, Farornas Konung gjorde en liten film från sekvenser av loppet, där jag lite lagom snusförnuftigt inledde den med att tala om att jag väntade mig att bli rejält trött och att det minsann är meningen att man ska ta ut sig. Som jag fick det klippet citerat för mig resten av veckan.

Nå, ända sedan vandringen i fjol har vi pratat om Kindred Scout och om det fellrunninglopp som arrangeras där. Farornas Konung har gjort det med nåt slags förväntan i rösten. Jag mest med skräck.

Jag kommer att bli trött. Det är meningen att man ska ta ut sig.

Så stod vi plötsligt vid starten, mycket lägligt fem meter från vårt hotell. Det förenklar logistiken. Gårdagens regn hade dragit vidare och nu var det perfekt springväder.

Farornas Konung före loppet.

Vi började uppför. Och fortsatte uppför. Och lite mer uppför. Just när jag vant mig så kom faktiskt ett nerförslut och jag kunde börja springa lite bättre. Kvinnan som jag mötte på ett lopp i fjol och som visade sig vara bra mycket raskare än hon såg ut – då såg jag en kort stund ryggen av henne när hon med förvånansvärt hög hastighet banade sig fram, och sen såg jag henne inte mer alls, utom när jag själv dundrat i mål bra mycket senare – hade nu ilat före mig i backarna men klev raskt åt sidan på den lilla stigen och sa vänligt att ”du är mycket snabbare utför så spring före du”. Det värmde på nåt sätt och jag fick ny energi. Snart tog jag rygg på en annan kvinna. Det är inte alltid solklart åt vilket håll man ska – förutom uppåt – så jag sparar rätt mycket energi på att ligga i rygg på någon som har koll och kan sköta vägvalet medan jag koncentrerar mig främst på att ta mig fram. Men när vi nått vår första checkpoint och stämplat in oss kunde jag kvicka på steget lite och tog mig vidare på solokvist.

När jag springer asfaltslopp brukar det aldrig vara svårt att hitta ryggar. Det kryllar av människor som springer i min takt, alltid nån att hänga på, tappa eller ta mig förbi. Här uppe längs toppen hade jag några deltagare långt fram och några en bit efter mig. Jag hade ingen lust att lugna ner mig och vänta in dem så jag fortsatte på egen hand, visste åt vilket håll stigen gick men valde inte alltid bästa vägen i den steniga naturen. Hela tiden mötte jag glada söndagsflanörer som på sitt trevliga engelska sätt hejade fram mig. Jag passerade checkpoint 2 och några löpare och när jag nådde checkpoint 3 hade jag häng på dem före.

Det här är så kul! ropade jag till funktionärerna och lär ha sett helt galen ut eftersom de ställde motfrågan: ”Hur mår du, egentligen?

Nu var det nerför resten och jag blev lite ivrig. Vi sprang genom fårhagar, och kvinnorna framför mig betedde sig som om de aldrig gjort annat än passerat grindar i hela sitt liv. Det har inte jag. Jag var snabbare genom gröngräset men hamnade på efterkälken vid varje klättring. Så då fick det vara så. Jag sparade mina krafter tills hagarna var slut och en vanlig väg väntade. Sprang om kvinnorna, sprang om två karlar och bara öste. Nu kunde det inte vara långt kvar. Det var långt kvar och jag började ta slut.

Jag hade blivit trött. Men det är ju meningen att man ska ta ut sig.

Sprang vidare och tänkte att nu är det verkligen bara nerför och platt fram till mål. Hahaha. Där kom en uppförsbacke. Oväntat och från ingenstans. Och utan vare sig löpare eller publik omkring mig var jag osäker på om jag var på rätt väg. Men man kan inte gärna kasta sig ner i diket och grina. Så jag ilade vidare och såg plötsligt mål. Känslan av att ha tagit ut mig, att vara trött blev så påtaglig när jag inte visste hur jag skulle fixa det 200 meter långa ärevarvet fram till mål. Slet.

Blev ännu tröttare. Men det var tydligen meningen att jag skulle ta ut mig. För ölen smakade förbaskat gott efter att ha varit ute bland bergen i två timmar och tagit mig upp- och nerför de vackra stigarna. Nu gällde det att snabbt jobba på återhämtningen. Nya lopp väntade.