Jag och Hammarmannen

20181026_102225En minut före starten av Frankfurt Marathon förvandlar jag mig själv till Hammarmannen. Den 21 meter höga skulpturen som står utanför mässan, och därmed starten och målgången av maran, är en symbol för hårt arbete, och för mig är den en inspirationskälla. I år ska jag vara som Hammarmannen, nöta på i 42 km, metodiskt och oavbrutet. Inte sänka farten utan bara streta mot mitt mål. Det är så jag tänker medan jag huttrar lite i startfållan. Det kommer några regnstänk lagom tills jag tar av mig sopsäcken som skyddat mot vinden, och i någon minut använder jag min extratröja som halsduk innan jag slänger ifrån mig den också.

Men den svala temperaturen är ingen nackdel. Det blåser förstås en del, men eftersom jag springer tillsammans med Farornas Konung är tanken att han ska ta vinden åt mig så att jag rygg i rygg kan få så bra förutsättningar som möjligt. Och med de 6–7 grader som är behöver jag i alla fall inte förfasas över att det är för varmt. Jag behöver inte heller vara orolig att formtoppen har kommit alldeles för tidigt, för de två senaste veckorna har benen varit kraftlösa. Jag har fått kämpa mig igenom de planerade passen, varvat dem med småförkylningar och känt mig totalt tung i kroppen på det sätt som man kan göra inför ett lopp när man minskar träningen och ökar kolhydratladdningen. Jag vet ju det, ändå har det känts så tungt att springa och precis som varje år har jag undrat hur jag ska fixa att springa ett helt maraton i rätt fart när det är tungt bara att hasa mindre än en mil.

Men plötsligt, under den sedvanliga dagen före maran-joggen, började benen svara igen. Bra ben och fortsatt tung kropp, konstaterade jag och det är precis så det känns när loppet nu startar. Benen svarar men i övrigt känner jag mig inte särskilt alert och jag tvivlar just där och då på att jag kommer att kunna hålla mig till planen. Vi har hamnat lite längre bak i fältet än vi tänkt, och eftersom jag har blivit lite snabbare än senast jag stod långt bak har jag nu svårt att springa utifrån mitt tempo. Det är trångt, människor blockerar vägen framför mig trots att de antagligen tjurrusar så som man mot bättre vetande gör i början. Jag får en rejäl armbåge i sidan och jag har svårt att komma förbi och springa avslappnat. Men just då tycker jag inte att det gör så mycket. Det är rätt skönt att starta lugnt och känna in kroppen och ganska snart kan jag springa obehindrat. Jag är dimmig redan från start, antagligen ett resultat av alla hydrater som skvalpar runt i kroppen, men efter knappa milen börjar det kännas rätt bra. Jag är mer kommunicerbar än i fjol, benen känns bra och jag ligger på en lagom ansträngning. Kilometerna flyter förbi så snabbt att jag glömmer att stämma av dem mot klockan. Farornas Konung ropar tider åt mig lite här och där och varje gång blir jag förvånad över att vi har passerat ytterligare en kilometer. Allt i jämn och fin takt. Snart har jag hämtat in det jag tappade under de första kilometerna och nu får han bromsa mig så att jag inte blir för ivrig.

20181027_113429_038_01

Farornas Konung under sista passet före maran.

Inför loppet har jag delat in sträckan i fyra delar. Inte lika långa utan snarare utifrån hur banan ser ut. Först ska jag snirkla runt 13 km inne staden. Sedan ska jag springa ytterligare 11 km på andra sidan floden, på långa raksträckor och med mindre publik. Sedan ska jag ta mig tillbaka till stan i 11 km och slutligen snirkla runt igen i 7 km innan jag får passera Hammarmannen och springa i mål på röda mattan inne i mässans festhalle. Den här gången ska jag över huvud taget inte fundera alls på målgång förrän jag är i närheten av den, bara ta ett delmål i taget, nöta på springa så bra jag kan för dagen. Märkligt snabbt är vi klara med den första delen och jag är fortfarande pigg.

Jag ogillar starkt när vänner uppmanar mig att njuta av mina lopp. Det är inte njutbart att springa maraton. Maraton är vidrigt. Det vet alla. Är det inte vidrigt så springer man för långsamt – och det är inte mitt sätt att göra det på. Däremot är det mitt i vidrigheten en häftig känsla att orka, att känna att jag faktiskt är tränad för just det här och att träningen ger utdelning. Precis den känslan har jag när jag närmar mig halvmarapasseringen, så då tillåter jag mig att lite i smyg njuta av just det. Men det blir lite tyngre nu. En halvmara är trots allt en halvmara. Det är en ganska tråkig del av banan här och jag har fått nån märklig lårkakeliknande känsla på högerlåret.

Men jag är Hammarmannen så jag fortsätter att streta.

Jag får nya krafter av Gloria Gaynors I will survive som bandet intill banan spelar, så mycket kraft att jag till och med kan digga och skråla med en kort stund. Jag passerar halvmaran på 1,52,20. Inget personbästa men det är heller inte meningen. Däremot känns första halvan så mycket bättre än Å-stadsloppet gjorde två veckor tidigare. Mitt självförtroende är tillbaka och jag fortsätter att nöta.

Samtidigt gör Farornas Konung ett hästjobb. Han springer in till vätskestationerna och hämtar dricka, det vill säga han hämtar vatten som han sen blandar med vår medhavda sportdryck så att jag ska få den dunderhonung som funkar bäst för mig. Ibland får jag en gel. Mina egna är supergoda. De som delas ut på loppet är fruktansvärt äckliga och kräver en rejäl mugg vatten för att lösa upp sig. Men jäklar vilket bränsle! Han tar också vinden åt mig och ibland sjunger han en trudelutt för att jag ska bli glad. Det här är hans första långpass på asfalt på typ ett halvår. Faktiskt är det hans andra långpass på rätt länge. Jag har nött asfalt och långpass som en gnu men är ändå stum vid det här laget, så jag börjar förstå hur hans ben känner sig. Mina lår skriker, och jag skriker efter kramphävande tabletter, bara för säkerhets skull, för nu är det stelt. Jag får mina tabletter och jag fortsätter att springa.

Jag är ju Hammarmannen. Jag nöter på.

Ungefär vid 31 km finns det en liten gräsplätt som jag varje år tycker ser väldigt inbjudande ut. Jag har aldrig lyckats passera den utan att tänka att det är en jättebra idé att sätta mig ner där och vila en stund. Hittills har jag aldrig gjort det men det har krävts mycket energi för att mana mig till att fortsätta. Men i år är det skillnad.

Jag är ju Hammarmannen så jag ska fortsätta.

Jag har faktiskt redan i förväg bestämt mig för att jag ska hånskratta åt den där gräsplätten. Inte en chans att jag ska sätta mig ner där. Jag ska nöta på i samma takt som jag gjort hela vägen. För faktum är att jag har sprungit löjligt jämnt. Jag är rätt bra på det, att hitta ett tempo som känns bra för dagen och sen hålla farten. Men ett maraton är långt och jag brukar inte lyckas riktigt så här bra. Även om Farornas Konung påstår att det bara sitter i skallen så är det efter 30 väldigt lätt att börja dra ner på takten. Benen är verkligen trötta nu, och jag har svårt att hänga med mig själv.

Men jag är ju Hammarmannen!

Jag säger det till mig varje gång rösterna i huvudet bråkar, att jag fortsätter ett tag till och att det är lika bra att hålla tempot för det blir liksom inte lättare av att sänka det. Jag har lik förbaskat sju kilometer kvar. Så jag springer vidare. När man har så bra ben som jag har är det dumt att vaska dem. Jag tänker inte sänka farten förrän jag stupar, inte en chans. Åtminstone inte förrän jag plötsligt sackar ändå, ropar till Faran att jag måste lugna mig och han svarar att det är uppför. Jag har inte märkt det. Jag har inte märkt någonting. Inte kilometerskyltarna. Inte publiken. Jag bara springer. Och framför allt – det här är jag stolt över – gör jag det med gott humör. Jag brukar bli ganska pipig i slutet av en mara. Det brukar vara en ständig kamp mellan mig och Faran för att jag inte ska ge upp, inte sänka farten, inte stanna. Han brukar säga åt mig att tänka positivt och jag brukar snäsa tillbaka. I år fräser jag inte ett dugg. Visst är jag trött, visst är det plågsamt, men den som surar får inga vänner – och publiken hejar mycket mer på den som är glad – och det blir just inte lättare om man är butter. Dessutom tänker jag att om jag kan hålla mig från att rasa ihop mentalt den här gången så kommer det att vara en styrka under mitt nästa maraton … eller ja, nästa och nästa, om jag nu får för mig att göra om det, korrigerar jag snabbt mig själv.

Vi hjälps åt att räkna ner, inte bara kilometer efter kilometer där jag mot slutet omvandlar kvarvarande sträcka till någon av mina lika långa rundor hemma, utan också hur många minuter det är kvar till säsongsvila. Det är så konkret att veta att jag har 35 minuter kvar, 30, 25 … Vid 40 km ska jag få cola. Farornas Konung springer i förväg, hämtar muggar åt oss, trycker den ena i min hand och skriker, som taget från ingenstans:
– Jag orkar inte mer nu. Jag släpper. Kör, Baddaren, kör! Ända in i kaklet.
Det är två kilometer kvar och jag är plötsligt på egna ben. Jag vet hur ruscherna har slitit på hans krafter, att behöva springa in till vätskan varje 2,5 kilometer för att sköta markservicen åt mig och sedan ila ikapp mig. Det krävs väldigt mycket för att kunna fartleka i fyra mil och därutöver ta vinden och hålla mig glad. Och han har redan inför loppet flaggat för att han hjälper mig så långt han har möjlighet, men inte med en min har han fram till nu avslöjat att det är tufft för honom. Så trots att jag haft detta med mig blir jag lite förvånad. Dock inte så förvånad att jag stannar. Vi har teamworkat så här långt och nu hänger sista biten helt och hållet på mig. Det spelar ingen roll att jag är trött och inte orkar mer. Nu är det min tur att ta en för laget, att fullfölja det vi har påbörjat tillsammans.

Jag är ju Hammarmannen.

Jag stjälper i mig colan och fortsätter själv på darriga ben. Plötsligt är jag fartblind, utan den farliga vid min sida vet jag inte alls om jag springer för fort eller för långsamt så jag improviserar. Hittar rygg efter rygg att jaga och springa om. Nu är det konkret. Jag har bara två kilometer kvar. Visserligen har jag inga krafter kvar men det är nu jag kan hämta min sista mentala styrka. Jag har ju sprungit här tidigare och då har det alltid gått bra. Jag ökar alltid på slutet och det ska jag göra nu med. Jag trycker ifrån, passerar musik och diggar med i låten. Jag är trött men jag trivs. Jag har passerat 41 och det är inte mer än några minuter till säsongsvila. Det är så nära nu. Så nära och ändå så långt borta.

20181027_130356

Så får jag syn på mitt alter-ego. Höjd över folksamlingen står han där. Stadigt svingar han sin hammare mot städet. Om och om igen. Metodiskt utan att sänka takten. Han är som en maskin. Jag är som en maskin.

Det är jag och Hammarmannen. 

Jag sneglar upp mot honom medan jag tar de sista stegen in mot mässan. Jag ser en man som har krampat ihop vid sidan av banan, hur en löpare kommer fram och drar upp honom innan de tillsammans springer in på röda mattan mot mål. Jag passerar dem, 200 meter har aldrig känts så långt men plötsligt är jag där. I mål. Tom.

Andra halvan har gått på 1.52.28, bara åtta sekunder långsammare än den första. Det är ett perfekt disponerat lopp där jag har hållit löjligt jämn fart hela vägen. Några sekunders temposänkning mellan 35 och 40 km blev det men i gengäld en rejäl tempoökning från 40 och in i mål.

3:44:48.

Alla mål är uppnådda: nytt PB, sub 3:45 – och jag har tillräcklig marginal för att våga påstå att jag är kvalad till Boston Marathon 2020. Även om tiderna blir tuffare allteftersom fler vill vara med och leka så lär det inte krävas ytterligare sju minuter jämfört med kvaltiden för 2019. Boston Marathon är en liten dröm jag haft i flera år, och då självklart med kravet att jag ska kvala. Det är hela grejen, att man ska kämpa för att ta sig dit, allt annat är i det här fallet ovärdigt.

IMG_20181028_151046_354

Det här var också ett kvitto på att träning lönar sig. Jag har till och från varit rätt less under hösten. Visst tycker jag om att träna och det är kul att se resultat, men det är inte alltid roligt att sticka ut och skubba tre mil på söndagmorgonen och det är ju inte direkt bara att ställa ut skorna inför de tuffa passen utan det krävs rätt mycket både fysiskt och psykiskt. Men jag har tränat målmedvetet och gjort mina planerade pass även när det har känts tungt. Därför är mitt maratonresultat väldigt rättvist och ett tecken på hur mycket bättre man kan bli om man tränar strukturerat. Jag har förstås haft god hjälp av Farornas Konung, inte bara under själva loppet utan också i form av bollplank, och det ska bli så roligt att åka till Boston tillsammans igen. Han gjorde nu sin tionde målgång i Frankfurt, vilket innebär att han får sitt eget personliga startnummer. Häftig grej som tidigare har känts så avlägsen för mig, men efter sex målgångar inser jag att jag nu är på andra halvan. Jag är dessutom jättetaggad för att fortsätta träna och se vad det kan bli av det. Men allra först ska jag ha säsongsvila. Den börjar direkt efter loppet. Poolhäng på hotellet och några öl innan vi går ut och äter middag och möter nya bekantskaper. Dagen efter har jag och Don Tomaso svårt att gå i trappor – och som ett litet barn ylar jag av lycka varje gång jag får åka rulltrappa – men det är liksom värt det.

Jag vinkar lite åt min kompis Hammarmannen innan vi lämnar Frankfurt. Auf Widersehen.

20181028_155202

Annonser

Total genomklappning

Med två veckor till maran är det bra att springa ett testlopp, tyckte Farornas Konung. En halvmara i något högre tempo än marafart för att boosta kroppen och få lite tävlingsvana. Nu springer jag väldigt få lopp på ett år, bortsett från några mindre tillställningar – där jag mest är med för att socialisera med uppdragsgivare som bjuder in mig – så springer jag … tja … ungefär bara ett lopp och det är Frankfurt Marathon. Men stärkt av att träningen har gått rätt bra den här hösten så tyckte jag också att det kunde vara en bra idé. En trevlig utflykt till annan stad, mindre än två timmars plåga och därutöver en bra middag efteråt. Dessutom fick jag förra veckan ett par Nike 4%-skor, världsrekordskorna, och Farornas Konung gav mig stränga order om att bara använda dem på tävling. Och det kunde faktiskt vara bra att springa in dem … Dessutom – eftersom jag inte har sprungit en halvmara på många år – mina senaste halvmarapers kommer faktiskt från Frankfurt Marathon, vilket väl är en aning bisarrt – var jag nyfiken på hur bra jag kunde göra det.

20181005_171028.jpg

Nya skor.

Träningen har som sagt gått riktigt bra under tidiga hösten. Jag har fått bra kontinuitet, och även om jag hade några riktigt jobbiga långpass i värmen (en rejäl bonk när jag och Farornas Konung sprang ett tremilapass tillsammans i Bogesund och jag fick i mig på tok för lite vätska samt ett värmeslag när jag och T-bone sällskapade en tidig morgon under ett 27 K-pass och jag bara ville sätta mig på trottoaren och grina, möjligen gjorde jag det också) så har jag överlag sprungit riktigt bra och kunnat bocka av både 30 och 32 km flera gånger om, ofta med en bra känsla. Jag har haft svårt att få till mina extra kvalitetspass, kroppen har inte riktigt varit redo för dem så då har jag helt enkelt planerat om, men i gengäld har jag haft ett bra flyt på mina marafartspass. Något har jag kanske sprungit lite för snabbt men överlag har de gått enligt plan.

Jag känner mig alltså väl förberedd för maran även om det nu gäller att pricka in formtoppen. För den är sannerligen inte här ännu, vilket i och för sig är bra, utan även om jag har trappat ner lite lagom i veckan så känner jag mig ganska nertränad. Jag blixtrade visserligen till med ett bra intervallpass i onsdags men var i gengäld slutkörd dagen före. Så vi åkte till Örebro utan övermod men med vissa förhoppningar. Planen var klar. Vi skulle springa tillsammans eftersom Faran behövde ett lugnt pass i dag efter tidigare och kommande bravader. Därmed skulle jag ha nån som pratade mig igenom loppet och – framför allt – hämtade vätska åt mig och såg till att jag fick i mig tillräckligt. För vätska behövdes sannerligen i dag. Jag var beredd på att det skulle bli varmt, men kanske inte så varmt. Och jag var inte beredd på att inte kunna hitta skugga eller på att det skulle vara så fuktigt. Den typen av väder är inte mitt bästa loppväder. När jag väl får känslan av att känna mig kokt så är jag rökt. Då spelar det ingen roll om jag sänker farten eller vad jag gör. Hela jag är en heffaklump och det blir väldigt tungt.

Nå, jag försökte att inte tänka på det, konstaterade bara att jag inte behövde värma upp i överdragskläder och att jag skulle göra mitt bästa utifrån dagsform. Men redan under den första kilometern började jag svettas. Efter tre kilometer var jag fruktansvärt törstig, men jag visste att jag laddat rejält med Vitargo så jag försökte att koppla in det mentala. Jag höll planen i några kilometer men ganska snart fick jag ropa åt honom att bromsa och jag kände hur kraften började rinna ur. Redan efter fem kilometer började jag beklaga mig, förklara att kroppen kändes skit. Jag var alldeles tung i skallen och nästan gråtfärdig – tydliga tecken på att det ångade om mig – men Farornas Konung försökte hålla modet uppe och föreslog att jag redan nu skulle ta en gel. Jag slukade en och väntade på effekten, men den kickade aldrig in. Där och då gav jag upp. Stannade. Böjde ner huvudet mellan knäna och förklarade bestämt att. Det. Inte. Funkade. Den som har ett hårdare pannben skulle antagligen ha kopplat in det mentala en stund till, men även om jag försöker att härda mig, försöker att kämpa bäst jag kan och ta i så mycket det går så visste jag redan nu att jag inte hade hållit så hög fart att jag skulle vara så här slut redan efter sju kilometer.

Så jag skickade iväg Farornas Konung vidare på banan. Det var bättre att han fick sitt lugna pass än att han skulle behöva ta hand om den tjuriga Baddaren. I stället bestämde vi att jag skulle fortsätta i lugn takt, ta det som det träningspass som det hade förvandlats till, fullfölja bäst jag kunde och kanske klämma in lite marafart här och där. Ett annat alternativ hade varit att bryta loppet.
– Det kan du göra men då får du springa långpass i morgon, sa han och såg mycket oförstående ut åt mitt jämmer.
Den informationen blev ännu värre för min skalle, så jag fortsatte. I maklig takt. Joggade lugnt utan att känna mig mycket piggare. Tog några promenadsteg och tyckte inte att det var så pjåkigt. Joggade där det var publik – nån jäkla skam i kroppen har jag väl ändå. Och när jag nådde strandkanten sprang jag till publikens och funktionärernas fascination fram och skvätte upp – geggigt – vatten på armar och ben. Sen kutade jag vidare. Egentligen behöver jag öva på att dricka i farten men jag gjorde tvärtom, bestämde att stanna vid varje vätskestation och hälla i mig rejält med vätska. Det blev en rätt bra plan. Det var gott om stationer och däremellan försökte jag att springa på bäst jag kunde. Inte riktigt marafart men ändå inte så tokigt.

Jag passerade halvvägs på under timmen, vilket gav mig nytt hopp om att det inte var så pjåkigt ändå. Och när jag strax efter fick syn på tvåtimmarsfarthållaren tänkte jag att jag kunde hoppa in i den lilla klungan och springa med dem. Det är trots allt inte så många år sedan jag kämpade för att komma under tvåtimmarsstrecket. Det perspektivet är bra att ha med sig.

Men så tyckte jag att det var så långsamt och segt att springa med tvåtimmarna – när jag väl sprang så funkade benen ändå rätt okej – så jag sprang i förväg lite, hittade i brist på skugga i alla fall en bra rygg så jag pinnade på. Mer vätska. En kort gångpaus. Sedan på det igen! Man kan förstås inte räkna bort den tid som vätskestopp och gång tog men om jag mitt i genomklappningen ska hitta nåt som är bra så var benen inte så tokiga när jag väl ansträngde mig. Men jag saknade spetsen i dag.

En anledning till att jag har svårt att springa lopp som träningspass är att jag lätt blir less när jag inte har det där yttersta och att jag då blir sur på mig själv för att det inte funkar. Vad gör man liksom när det som i dag inte alls funkar och man bara ska springa igenom efter bästa förmåga? Hur planerar man om målsättningen? Hur motiverar man sig? Och hur motiverar man sig att tycka att en halvmara är nåt speciellt när man den här dagen gör den i ungefär samma tempo som på träning? Jag behöver onekligen jobba mer med skallen, lära mig att bara sätta ena foten framför den andra även i såna här situationer och inte tänka utan bara göra.

Men det är sannerligen inte så lätt när man springer runt i en bastu, så jag tog en till gångpaus varpå en man kom ikapp mig och ropade att jag skulle fortsätta springa.
– Okej, sa jag och satte i gång igen.
Han berättade hur trött han var och jag försökte få honom att ta min rygg men ganska snart hade jag lämnat honom bakom mig, passerat – och stannat vid – sista vätskestationen. Nu var det bara tre kilometer kvar och det sluttade uppåt och var motvind. Jippi! Framför mig såg jag åter tvåtimmarsgruppen. De hade antagligen inte gjort lika frekventa stopp som jag och nu såg jag dem en bit framför. Jag började knappa in, försökte mitt i min uppgivenhet att ha dem som ett delmål, att jag hela tiden skulle knappa in och till sist passera. Det var fullt realistiskt, men en liten uppgiven röst inom mig upprepade gång på gång att det inte var nån idé, att jag ändå hade sumpat allt så jag kunde lika gärna promenera en bit.

20181013_121431

Målgång inne i hallen.

I helvete heller, tänkte jag och ökade, tog det lilla uppförslutet av bara farten och snart skymtade jag friidrottsarenan där målgången var. En kilometer kvar och då ger man inte upp. Då sträcker man på sig i sitt Goyt Valley Striders-linne och tänker att man i alla fall får avsluta snyggt. Med 300 meter kvar passerar jag farthållaren som jublar åt mig, ropar uppmuntrande att jag springer jättebra och kommer att komma in under två timmar. Nu är det mentala ikapp, jag kan inte tänka på nåt annat än vatten och öser sista biten in i mål. Här är målgången inne i friidrottshallen så först är det 200 meter på bana och det är vansinnigt kul.

Jag kommer i mål på 1.58.40. Det är långt från det besked jag ville ha och mitt självförtroende har nu sjunkit till botten – så nu är enda vägen uppåt. Men många andra omkring mig, inklusive Farornas Konung, bekräftar att det var ett vidrigt varmt lopp och även om jag vet att jag måste lära mig att hantera även det så vet jag också att det inte är konstigt att jag reagerar så här. Trots att det inte var min dag måste jag ändå säga att det var ett förbaskat trevligt lopp. Väldigt vacker bana – när jag väl saktade in så hade jag tid att insupa den ordentligt – och välorganiserat. Också plus för att man fick en snygg träningströja i stället för medalj.

Det är två veckor till Frankfurt Marathon. Tiden fram till dess ska jag ägna åt att toppa formen och hitta mitt självförtroende. Ett dåligt genrep bäddar för en bra premiär. Det vet ju alla.

20181013_181711.jpg

Stannade på hemvägen till i Västerås som visade sig från sin bästa sida.

Den ädla konsten att hålla igen

Farornas Konung har fått storhetsvansinne och börjat testa mina gränser. Det är längesen det räckte med bara långpass och lite distanspass. Sedan några år tillbaka kör jag också marafartspass. Och nu säger han att det vore bra om jag kunde göra ytterligare ett kvalitetspass varje vecka, nåt slags intervaller. Dessutom, när jag är på uppdrag ute hos kund och mumlar att jag ska springa hem därifrån den första av de två dagarna blir han glad och säger att vi kan ha sällskap.

Det är ju kul att göra nåt tillsammans, förstås. Om det nu inte vore för att han är nästan dubbelt så snabb som jag och eftersom jag vill verka duktig så ilar jag på så mycket jag kan, bara för att han inte ska förstå att det är för snabbt för mig. Ironiskt nog är det jag som får sätta tempot så jag har bara mig själv att skylla.
– Du pinnar ju på riktigt bra, säger han och jag biter ihop och säger inte ett ord om att jag har sprungit alldeles för fort och att sista biten på solokvist kommer att bli en plåga – vilket den också blir.

Nöjd med det ger han mig ett förslag på intervallpass som jag ska köra nästa dag. Jag är noga med att poängtera att han kan få ge mig just ett förslag. Vi vet båda två att jag kommer att göra som han säger, åtminstone försöka, men det känns ändå lagom obstinat att säga att det är jag som springer så jag kan modifiera utifrån vad som passar mig. Vem sa att jag är lättcoachad?

Så han föreslår att jag ska springa intervallstege. 4-3-2-1 minut fart och sen tillbaka 1-2-3-4 minuter fart igen och hela tiden med en minut joggvila däremellan. Det är ett pass som ger resultat samtidigt som det är förhållandevis skonsamt. Jag har gjort det en gång tidigare, och det var grisjobbigt, men det är ju flera år sen och mycket har hunnit ändras. Som vanligt får jag ingen direkt riktlinje när det gäller tempo utan jag ska själv springa på upplevd ansträngning. Tillräckligt snabbt för att få nån effekt. Tillräckligt lugnt för att klara hela passet.

20180918_182245

Det är 22 grader när jag sätter på mig snabbskorna och ilar iväg. Redan efter uppjoggen är jag rejält svettig men det fina med den här typen av pass är att jag kan dela in det i några minuter här och några minuter där. En minut i taget. Totalt 20 tuffa minuter. Hur svårt kan det va?

Ganska svårt blir det. Det börjar med att jag snurrar till allt ungefär 180 grader. Det vill säga jag springer 1-2-3-4-4-3-2-1 eftersom det enda jag minns är att nån av de två serierna skulle vara lättare – och jag väljer fel. Det låter nämligen så himla skönt att få räkna ner på slutet, att få avsluta kortare och kortare och jag kommer visserligen att kunna säga åt mig själv att två minuter plus en minut, det orkar jag. Men det är på bekostnad av att det blir oerhört tufft med två fyraminuter så nära inpå varandra, särskilt som jag – förstås – springer alldeles för fort under den första och andra minuten. Så fort att jag är rätt trött redan då och visserligen får lugna mig men det är halvkört redan då. Den andra halvan av passet är visserligen mer uppför men det är intressant att se på tiderna hur min joggminut, som jag hållit i jämn fart första halvan, plötsligt sjunker med en halv minut för att jag behöver återhämta mig så mycket.

Då har jag också stannat en kort stund i ett dike, böjt ner huvudet och undrat om jag måste kräkas. Det måste jag inte. Men jag måste andas i fyrkant en stund innan jag kan fortsätta. Annars kommer jag inte hem.

Så, nä, det passet blir väl inte precis enligt boken (i det här fallet Intervallguiden) men eftersom jag i vanliga fall mest mysjoggar så är dagens nio kilometer (inklusive upp- samt nerjogg) ett rätt bra tempoökningspass för mig. På’t igen nästa vecka. Och nu har jag ju lärt mig att inte starta för fort. Trodde jag.

För i dag var det så dags för marafart igen. Förra veckan sprang jag ett riktigt bra pass i sällskap med Don Tomaso. 4×4 km i marafart och en kilometer joggvila däremellan. Någon gång satte jag kanske tempot lite högt men på det stora hela så blev det rätt bra även om det var på gränsen till vad jag orkade. Precis som det ska vara. Men eftersom Farornas Konung fortfarande har storhetsvansinne skulle jag i dag springa 14 kilometer enligt 103-97-principen. Det innebär varannan kilometer i 103 procent av marafart – överfart alltså – följt av en kilometer i 97 procent av marafart – jag valde att kalla det flytvila även om det är lite snabbare än så men det innebar trots allt en sänkning av tempot och jag behövde på ett positivt sätt lura mig själv. Jag fick några tidsriktlinjer av Den farliga, men egentligen är tanken att jag ska göra det här, liksom övriga marafartspass, på upplevd ansträngning. Bara det att jag har lite svårt för det, särskilt i dag när resterna av Knud for fram i byarna. I motvind kändes det som om jag sprang för långsamt, och det var liksom jobbigt även om jag sänkte tempot, och i medvind smygökade jag eftersom jag fick så bra skjuts av vinden.

20180917_135107

Här passerar marafartsvarvet. Men det hinner man inte tänka så mycket på just då, annat än att det snart blir uppför.

Så jag sprang den första snabba kilometern i typ det tempo som jag håller på en snabb femkilometersrunda. Och den därpå följande flytvilan gick visst i det som skulle vara det snabba tempot i dag. Ja, så höll jag på ungefär så. För fort ibland, för fort igen. Jobbigt nästan hela tiden. Stirrade mig blind på klockan men fick inte in flytet. Och även om tiderna förstås får anpassas till yttre förutsättningar så var det kanske inte så att det skilde ungefär 20 sekunder mellan de snabba och långsamma som det var tänkt.

Och om man springer för fort får man lida. Ibland tar det stopp. I dag tog det stopp. När jag var på min femte snabba kilometer kände jag helt enkelt att jag. Orkar. Inte. Mer. Jag tog mig tillfälligt i kragen och sa åt mig att springa klart just den, och att jag sen skulle få ett litet vätskestopp. Men har man väl stannat är det tungt att komma i gång och jag sprang sista biten på trötta ben och med dåligt flås. Till saken hör att jag egentligen skulle ha sprungit i går men blev tvungen att skjuta på passet till i dag eftersom jag kände mig småskruttig. I dag kändes det bättre så därför bestämde jag att prova att genomföra passet men att lägga av om det inte kändes bra.

Problemet är när man inte vet om man har tagit slut av eventuella småbaciller eller om det helt enkelt beror på att man har disponerat allt kass. Jag valde att stoppa efter tolv kilometer. Kroppen var slut, flåset var slut, jag var matt. Det räckte så den här veckan. Men nästa vecka ska jag göra mitt marafartspass i just maratontempo och inte i nåt slags kortdistanstempo. Det är hög tid att jag lär mig den ädla konsten att hålla igen lite på första halvan så att även den andra blir görbar. Om fem veckor ska jag trots allt fixa 42 kilometer.

20180917_135120

Också en del av marafartsvarvet. Ibland vill man fly in i vassen. Men då får man öka takten på tassen.

Platsen där helvetet når till himlen

Sista dagen på Lofoten gjorde vi en heldagsutflykt. Först en trevlig båttur. Vi hade ju visserligen redan sett Reine från vattnet när vi paddlade men det kan vara roligt att bara sitta ner och betrakta och sen tuffa ännu längre in bland bergen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVäl framme joggade vi längs grusväg kantad av sandstrand och blommor, inramad av berg och blå himmel. Vi skulle upp till toppen av Helvetestind, och så snart stigningen började på riktigt blev det också ett litet helvete. Det var egentligen inte svårt. Egentligen. Det var bara det att stigen lämpade sig mer för klättring än löpning, och det är rätt många år sedan jag klättrade regelbundet. Mina små ben tillsammans med springskor i stället för klätterskor var inte den mest lysande kombon. Jag fick ta det lite lugnt, men snart var vi uppe på första platån och pustade en kort stund. Sen blev det lättare – trodde vi.

Ganska snart såg vi emellertid en hel del vandrare framför oss. Unga, pigga människor som verkade tveka och några som vände, och när vi nådde högre förstod vi varför. Helvetestind innehöll nämligen också ett helvetesgap. För andra gången under vår resa kom jag att tänka på Ronja Rövardotter: När man ramlar i Helvetesgapet så gör man inget mer. Och precis som Ronja sa jag att då får jag låta bli att ramla ner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det gick trots allt en stig hela vägen upp och det fanns stenblock att klamra sig fast vid. Faktum är att det faktiskt såg värre ut än det var, men vi fick ta det lite försiktigt och det är inte en strapats som lämpar sig för den som har svindel.

Men precis som tidigare dagar var det så värt att komma upp. Berg som stupade ner i fjorden. Sandstränder. Blå himmel och blått vatten. Och mitt i allt kom två drakflyg farande, så lågt – eller om vi var så högt – att de passerade nedanför oss. Häftigt att se!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVi sprang ner, nöjda med att ha fixat hela veckans plan utan minsta skavank. Nu hade vi dessutom tid att ta en våffla på det lilla kaféet innan båten gick tillbaka. Men med kanske 300 meter kvar fick jag plötsligt akut ont i vaden ner mot hälsenan. Ett kraftigt hugg fick mig att skrika till och efter att ha stretchat och provat att springa igen insåg jag att jag knappt kunde stödja på foten när jag sprang. Att linka gick bättre. Lite snöpligt avslut på den turen, men vi konstaterade snabbt att det antagligen var någon form av kramp för jag har inte haft några besvär efter det. Det kändes i alla fall bra att vi fram till dess kunnat klara hela veckan utan några allvarliga skavanker. Nu styrde vi tillbaka till vår rorbu, drack upp vår öl och packade ihop inför hemfärden som skulle gå via Saltströmmen. Det är världens starkaste tidvattenström, och vi fick ett schema på när vi fick passera olika punkter och när det var totalt förbjudet. Och tro mig, hur kul det än är att simma öppet vatten så vill man inte simma i den strömmen. Här skulle Farornas Konung under ett dygn ägna sig åt seriöst fiske. Själv tänkte jag inte röra en fena. Nu blev det inte så eftersom jag snabbt rycktes med och lyckades dra upp en torsk som var nästan lika stor som jag. Värsta baddaren! Men det är en helt annan historia.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Markant väderomslag på Lofoten

Så blev det plötsligt lite väder på Lofoten. Vi vaknade den fjärde dagen med regn och dimma i luften, och det är ju lite onödigt när man ska upp på en ny topp och titta på en ny vidunderlig utsikt. Så vi tog en tur till Å först, bara för att få gå på bakeriet innan det stängde – i fjol lärde vi oss att de är morgonpigga men väldigt eftermiddagströtta och att det är en strykande åtgång på bakverken så det gäller att vara tidig om man vill glufsa – och förstås för att få säga ”Å, vad fint” lite då och då.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERADagens tur upp till Markan var lite annorlunda än de tidigare. En lång väg på ganska låg höjd, genom myrar och vegetation innan stigningen började på riktigt. Väldigt fint och kul att se något som skiljde sig så Markan-t mot tidigare dagar. Även om det bara sluttade lite lätt uppför i början var det lite trixigt, stenblock som skulle forceras och någorlunda svåra passager. Så kom en regnskur, men det fanns ju gott om stenblock att söka skydd under innan vi fortsatte uppåt. Vi höll koll på toppen hela tiden, eller rättare sagt molnen runt omkring, för man såg inte mycket av toppen. Alls. Och då är det ganska säkert att man heller inte ser något från den. Så när den mesta stigningen var avklarad och vi nådde platån nedanför toppen tog vi en längre paus för att vänta ut molnen. Prognosen sa att de inom en timme skulle skingras och tid hade vi ju. Vi tog på oss underställ, skalställ, mössa och vantar och hittade en klippskreva där vi kunde avnjuta vår lunch. Jag är ganska känslig för att bli nerkyld men där vi satt var det riktigt mysigt, trots att vinden ven omkring oss, och jag kände mig så ombonad. Visst är det så att det inte finns några dåliga kläder utan bara dåliga väder, men det är också så att jag gillar väder och väderomslag. Det är så häftigt att vara ute i naturen och uppleva förändringarna.

Men det är förstås roligare om man kan se något uppifrån, så vi höll koll på molnen och plötsligt såg vi blå himmel. En liten, liten rand bara men nog verkade det lovande. Vi fortsatte upp, brådis nu för att inte bli blåsta på utsikten innan molnen tätnade igen, och minsann om vi inte tajmade in det perfekt. Så häftigt att stå på toppen av Markan och se ett skådespel av moln skingra sig, rulla förbi och tätna igen. Den ständiga förändringen gjorde utsikten så levande och det var svårt att slita sig från den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAMen två klunkar whisky senare var vi redo att springa ner, och det var löjligt roligt att få sätta fart och bara ösa över hängmyrarna. Sen blev det lite trixigare, och plötsligt hade jag sjunkit ner med ena benet halvvägs upp på låret, ungefär som Ronja Rövardotter när hon fastnar med fot och skida i rumpnissarnas tak. Minus skida och rumpnissar, förstås, även om jag för en stund var orolig att jag pajat någon liten hobbits jordkula. Farornas Konung var inte nöjd. Alls. Inte på grund av jordkulan utan för att det kan gå ganska illa för benet om man gör som jag. Men jag hade inte ont någonstans utan kunde fortsätta.
– Ta det försiktigt nu och se var du sätter fötterna, sa han.
– Jomen självklart, sa jag och körde foten rakt ner i en ny jordkula.
Joråsåatt. Jag kom undan med blotta förskräckelsen och hade faktiskt inte minsta ont när jag, något spak, sprang vidare. Dock har jag sedan jag kom hem till och från haft lite problem runt vristen, och jag gissar att jag drog i gång det ungefär här. Enligt naprapaten är inget trasigt men det tar sin lilla tid att helt bli av med eländet. Sen sprang jag i alla fall lite mer försiktigt, klafsade genom geggamoja, tvättade mig i en bäck och var väldigt nöjd med att ha klarat även den fjärde dagens topptur till belåtenhet. Vi var båda ganska trötta nu men hade en heldagsutflykt kvar. Men först en lugn kväll i vår lilla rorbu och rejäl stretch av ömma men välmående muskler.

Fortsättning följer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ännu en toppentur på Lofoten

Den tredje dagen på Lofoten, och med den tredje toppen i sikte, började benen kännas en aning … tja … utsjasade. Och inte bara benen, ryggen hade burit ryggsäck i många timmar och var inte jättepigg. Och så var det varmt, typ 800 grader som Thåström skulle ha sagt. Vid sidan av gnället så såg jag också fram mot ytterligare en topptur med de bästa förutsättningarna för att få nya vyer i minnesbanken och även en skymt av platsen där vi var dagen före.

En smart grej man kan göra när det är 28 grader i höjd med fjorden är nämligen att ta sig upp på en topp, till exempel Stornappstind, för ju högre upp man kommer, desto svalare är det och 700 meter upp i himlen var det riktigt behagligt. Vägen upp var dock lite besvärlig. Inte som dagen före, men inte direkt springbar lutning. Vi inledde med en slalombacke. Det har man ju gjort förr, liksom, men ganska snart var slalombacken slut – och fjället fortsatte. Det var som att ta sig upp till White Nancy i Peak District ungefär 20 gånger på raken. Samtidigt var det mentalt så mycket lättare än de två tidigare toppturerna eftersom vi hela tiden såg toppen, visste vart vi skulle och att det sen var över. Så vi knatade på, nådde toppen och snicksnackade med ett svenskt par som var på lite längre turné än vi.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nerför var tufft till en början. Sen tvingade Farornas Konung mig att öva på utförsteknik. Jag fick lära om flera gånger mot vad jag tidigare snappat, men minsann om jag inte blev någorlunda mer springbar. Det blev också varmare ju längre ner vi kom, och återigen var jag tacksam över att vi startat tidigt. Vi mötte en och annan vandrare som såg ut att ha gett upp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Efter det sedvanliga efter-badet och lunsjvåfflor styrde vi mot Reine och till den rorbu som vi hyrde i fjol. Vi trivdes så bra att vi inför årets resa kontaktat vår värd Pelle och frågat om det gick för sig att bo där i år med. Visst fick vi det. En bra grej när man bor i ett tidigare båthus är, förutom att man kan sitta och mysa och lyssna på vattnets kluckande, är att det ofta finns tillgång till brygga. Och när man har en tillgänglig brygga blir det så lätt att lägga i paddelbrädorna. Så det gjorde vi så snart vi installerat oss. Vilken magisk upplevelse att få se den distinkta Reinebringen, där vi var uppe i fjol, från vattnet och att paddla runt och betrakta de andra omgivande topparna. Det är en utsikt som är svår att se sig mätt på.

Här var vattnet lugnare än under gårdagens möte med Hurtigruten, men strömt på sina ställen, vilket kändes i paddelarmarna. Men mina ben var en aning darriga så jag tog det piano i början, satt ner och betraktade allt en stund innan jag också kunde ställa mig upp och vinka till förbipasserande turistbåtar och besättningar i ankrade segelbåtar. Det känds så flott att få vara ute på vattnet, som om vi kom Lofoten ännu närmre, och det är såna små upplevelser som jag bevarar i minnet och plockar fram nu när vardagen är här.

Fortsättning följer.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rakt upp i Lofotens himmel

OLYMPUS DIGITAL CAMERANy dag i Lofoten, och det var dags att ta oss an Himmelstind. Högre än i går och framför allt kraftigare lutning, till synes rakt upp i himlen. Eftersom vi också skulle byta boplats och var tvungna att packa ihop innan vi körde vidare så värmde solen rätt bra när vi påbörjade vår stigning. Till en början gick det ganska lätt. Vi passerade några vandrare och det var ganska lätt stigning där det bitvis gick att springa. Så förändrades det i ett nafs. Den riktiga lutningen började. Varje steg brände i låren med samma kraft som solen brände på huvudet. Svetten rann ur mig i samma takt som mitt goda humör. Nä, man ska inte vara sur när man går på tur. Men Farornas Konung verkade skapligt oberörd och var hela tiden 15 meter framför, och det var rätt provocerande. Precis som dagen före drack vi vår sportdryck på schema, och hade även med flera extra flaskor med vatten, för att fylla på kroppens depåer i tid utan att behöva stanna hela tiden. Ibland tyckte jag att minuterna mellan kändes som timmar. Ibland sa jag det. Tydligt. Men fick ingen respons. Då sa jag det ännu tydligare. Så mötte vi ett gäng glada, unga norska jenter på väg nerför, till synes helt oberörda och jag gaskade upp mig. Kan de – som väl har ägnat hela livet åt att gå på branta turer – så kan jag. Fake it ’til you make it.

Vi tog en paus en bit nedanför toppen, på en platå vars utsikt gav en föraning om vad vi skulle se från toppen och att det var värt att ta oss hela vägen. För det var det förstås. Vyerna. Whiskyn. Det var för dem jag stretade. Men sen var det en nerfärd också.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vägen ner var lika illa som vägen upp. Jag kasade och rasade. Ett steg i taget. Försöka hitta fotfästet. Nu var Farornas Konung inte längre 15 meter framför mig utan typ 15 minuter. Jag försökte febrilt hitta grepp med skosulorna (som för övrigt tog slut och fick förpassas till sälla jaktmarker efter den turen) och tog det i min takt, pratade med människor som var på väg uppför, sa uppmuntrande saker till dem som såg ut att behöva det och log glatt mot dem som såg avundsjuka ut över att jag redan varit uppe och vänt. Mötte vandrare som insett att de hade för lite vätska och nu försökte hitta en bäck där fåren inte klivit. Förundrades över paret vi passerat redan vid början av vår färd och som nu hade mer än hälften kvar, där de gick i sina heltäckande kläder och med sin portabla radio.

Men man glömmer snabbt och sista biten var springbar så jag satte fart. Vi sprang där sida vid sida och såg ut som om vi inte gjort annat på hela dagen. Snart var vi nere och snart fick vi ta ett bad vid den fina stranden där vi parkerat. Många var kallade men få var det som badade.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På kvällen, när vi installerat oss på nattens sovplats tog vi våra brädor och tänkte paddla en bit. Men innan vi ens hunnit ut från iläggsplatsen kom Hurtigruten förbi. Nej men god dag, vattnet är visserligen stort åt oss båda men ditt svall är icke för flickor med skakiga och slutkörda ben. Svallet från båten fick mig efter bara några minuters darrande paddling att inse att jag nog var färdig för i dag. Faran tog sig en lite större svängom innan vi gjorde kväll på riktigt.
– I morgon blir det rough, sa han.

Fortsättning följer.