Ett steg i taget

Farornas Konung hejdar mig mitt i en mening.
– Du klampar när du springer, säger han.
Jag muttrar nåt surt till svar. Jag säger inte att han har fel, det gör jag faktiskt inte. Men det känns onödigt att han påpekar nåt som redan är välkänt. Jag vet. Jag säger det med eftertryck och ångrar mig genast. Jag menar, om jag vet att jag har fel teknik, varför ser jag inte till att ändra på den då? För att det inte är så jäkla lätt. För att jag tar mig fram mer på vilja och styrka än på avslappning och teknik. Det går till en viss gräns. Sen tar det stopp.
– Se på Don Tomaso. Han har ett steg. När ni springer tillsammans är det en person som klampar, och det är inte han, säger Farornas Konung.
– Men jag är snabbare på maran, säger jag i den ton som jag brukar ha när jag sätter näsan i vädret och säger till opålitliga typer att min syster minsann är advokat.
Lite som barn som säger tjafsar om vems pappa som är starkast, i stället för att diskutera vem av de själva som är starkast.

När jag ser Farans min förstår jag att jag har dragit mitt 3.44-kort åtminstone en gång för mycket.
– Men milen, kära Baddis, milen. Vad gör du på milen? Och vad gör Don Tomaso? Med ett bra steg kommer man långt.
Jag säger inget mer, mest för att jag också gillar Don Tomaso, och därför vill jag inte använda honom som slagträ när jag och Farornas Coach nu plötsligt har ett litet meningsutbyte. I stället tiger jag. Jag tiger så länge att jag inte ens bryr mig om att säga att han kör fel, att vi skulle ha svängt av på den mindre vägen alldeles nyss. Jag känner mig nöjd med den lilla hämnden ända tills jag inser att det drabbar mig också. Och då kan jag heller inte berätta att jag har hämnats.

Och det är nog tur för då skulle jag nog inte några veckor senare få en så bra födelsedagspresent av honom som jag nu får, nämligen en löpstegsanalys hos den välrenommerade Fredrik Zillén. Fatta själva hur kul det är att under en timme få nörda ner sig i sitt eget steg, med hjälp av Motionmetrix förstå var jag lägger energi i dag och hur jag i stället ska göra för att få ut optimalt av varje steg. Dessutom med två uppföljningstillfällen så att jag verkligen ska kunna öva och sen få ett kvitto på att jag har nött in rätt.

Fast lite pirrig är jag allt första gången jag går dit. Det fina med den typen av coacher – precis som med naprapater som jobbar med idrottare – är i och för sig att de alltid har sett nåt värre och att det faktiskt är deras jobb att hitta förbättringsmöjligheterna. Dessutom är jag van vid att bli hånad – läs början av blogginlägget en gång till så förstår du. Men jag vill ju ändå ha bra tips och tricks och framför allt att de ska vara så konkreta att jag får ut nåt vettigt av dem.

Jag får börja med att berätta varför jag är här.
– Farornas Konung säger att jag klampar när jag springer.
Kan inte han lära dig att låta bli med det då?
– Nej, det kan han inte. Han säger bara att jag gör fel.
Zillén föreslår att jag ska byta ut honom. När jag springer alltså. Jo, det är därför jag är här. Med hans goda minne. Det var ju hans idé.
Sen får jag springa på bandet i olika farter, bli filmad i olika vinklar och få min analys. Det första jag får veta är att jag inte alls klampar så farligt mycket. Nu är pirret borta. Nu är jag riktigt nöjd. Mallig faktiskt. Helt klart värt några tusen för att höra att jag inte klampar.

Sen övergår vi till att se vad jag gör bra och vad jag kan göra bättre. Jag får öva och jag får övningar med mig hem. Några dagar senare kommer en gedigen pdf-lunta på mejlen och filmer med mig som springer. Så nu har jag och Farornas Konung material för ett helt fredagsmys. Om jag hade velat visa dem alltså.

Hela första träffen är otroligt inspirerande. Men det ska ju inte bara ge inspiration utan också resultat. Så jag ägnar några veckor åt att öva. Och öva. Och öva. Jag har två grejer jag behöver öva på i en trestegsraket: armar/axlar och höfter och så lite mer höft/rumpa. Typ. Egentligen behöver jag lära mig att släppa kontrollbehovet i fossingarna också. Men det kommer att ta tid så jag sparar det lite till. Jag börjar med en del och lägger på nästa. Och nästa. Eller, det gör jag inte. Det blir för svårt. En del kan inte gå och tugga tuggummi samtidigt. Andra kan inte springa och hålla reda på både armar och höfter samtidigt. Så jag får ta en sak i taget. Ibland känns det som om jag springer runt och vickar på rumpan. Antagligen gör jag det också. Inte okej.

Men jag känner ändå att något händer i kroppen. De gånger jag får till tekniken flyger jag fram. I en minut eller så. När jag gör översteg fattar jag verkligen hur höfterna ska jobba, och det är till stor hjälp att förstå även om jag fortfarande har svårt att få till det precis rätt hela rundan. Sedan går jag tillbaka för coachning nummer två.

Vissa saker har blivit bättre. Jag har fått ihop rörelserna till en helhet. Jag kopplar ihop muskler på rätt sätt och använder kroppen som ett enda redskap där alla delar jobbar åt samma mål i stället för att jobba mot varandra. Nästan i alla fall. Jag har fortfarande delar i mitt steg som inte riktigt lirar. Saker jag inte har varit riktigt medveten om. Så nu har jag ny läxa och ska fortsätta öva någon månad till. Sedan är det dags för examen. Men redan nu kan jag säga att jag inte klampar så värst mycket.

IMG_20190318_104922_101

Annonser

Omstart – igen

När benen mest har vilat i en månad är det inte konstigt om de trots allt känns ganska pigga. Konditionen har också vilat i en månad. Den är inte lika pigg. Det här ställer till vissa problem nu när jag startar om – igen.

Knappt hade jag sprungit med en bra känsla förra helgen så visade det sig att jag samlat på mig taskigt med karmapoäng, och jag åkte på en liten magbacill. Hyfsat lindrig, för all del, men inte trevlig för det. Det blev ytterligare några dagar med vila och dessutom tvingades jag dra ner på kaffet – ryktet om mitt kaffedrickande är visserligen betydligt överdrivet men jag gillar verkligen både mitt morgonkaffe och mitt efter lunch-kaffe – och i stället knarka Proviva till frukost.

Magen gick segrande ur vår lilla strid. Den är stark. Jag är svag. Så svag att jag har träningsvärk efter gårdagens gymmande trots att jag minskade viktmotståndet. Man kan tro att den lilla träningsvärken skulle vara bra för mig, att den skulle leda till att jag tvingades sänka tempot när jag sprang så att flåset skulle ha en liten chans att komma ikapp musklerna. Problemet är att jag under min sjukperiod har tappat precis all löpkänsla. Jag struttar på i den upplevda ansträngningen ”lugnt”. Snittider är inte viktiga nu. Det viktiga är att komma i gång och få kontinuitet i träningen. Problemet är att efter fem minuter inser jag att ansträngningen må vara hur lugn som helst men att jag inte har ork att hålla den ändå. Jag är som en nybörjare som inte orkar nåt och ändå inte har vett att lära sig att springa långsammare – trots att det i ärlighetens namn inte går så fort.

Dessutom klär jag mig hela tiden medvetet aningen varmt, detta för att jag inte ska luras att springa för fort utan hålla lugnt tempo. I teorin är det en god tanke. Problemet är att den inte fungerar i praktiken. Alldeles för snabbt börjar jag svettas rejält, och då blir det ännu jobbigare. Det enda som är bra med det är att jag då helt enkelt är tvungen att stanna och skala av mig ett par vantar eller en buff. Perfekta alibipausen. Inträffar alltid efter någon jobbig backe när pulsen går på högvarv. Att jag inte stannar mitt i backen är mest av självbevarelsedrift; jag vet hur tungt det är att starta uppför.

I dag hittade jag en bra rygg att skugga. Stackars tjej kände sig nog förföljd efter att jag sprungit ikapp och sedan lagt mig precis bakom. Jag skämdes en aning men inte värre än att jag kunde låta henne hjälpa mig att hålla ner tempot till nåt som funkade. Vid nästa korsning vek hon av åt fel håll. Får man göra så? Va?

Misären till trots är jag ändå vid gott mod. Det var fint springväder i dag och prognosen talar för ytterligare fina dagar, så planen är att springa utifrån vad jag orkar. Snart är våren här, och då lär jag bli pollenförgiftad. Alltså lika bra att grunda medan jag kan.

20170507_201923

Det är viktigt att vila mycket så att man inte överanstränger sig.

På väg tillbaka

Jag hann precis tänka att det var så skönt att vara i gång med träningen på riktigt, att jag inlett januari riktigt bra och att jag hade en bra plan för hur jag skulle fortsätta att utveckla min löpning och förbereda mig för först kullarna i England och så småningom ytterligare ett maraton i Frankfurt. Så blev jag sjuk. Rejält jäkla däckad i influensa.

Den stora skillnaden mellan influensa och förkylning – förutom att man liksom känner sig halvdöd och inte tror att man nån gång kommer att bli frisk när flunsan river i en – är att när man är förkyld så går det ändå att i lugn takt hålla skalle och kropp alert. Promenera lite lagom, kanske ta några skridskoskär, jobba lite lagom så länge man håller bacillerna borta från andra. Den som har influensa kan inte göra så mycket annat än förflytta sig mellan soffan och sängen, ge upp idén med att försöka läsa längre än en kvart eftersom skallen inte orkar och i övrigt mest hosta sönder sig själv.

Det tog visserligen några dagar för mig att förstå hur dåligt jag mådde. Hostan som dök upp helt plötsligt var för mig bara en konsekvens av att jag sprungit och andats in kall luft. Trodde jag tills feberfrossan gav mig mardrömmar och tills det blev en hel utmaning att ta mig till apoteket och köpa hostmedicin (som antagligen inte hjälpte men var precis så äcklig som hostmedicin är och därför var en utmärkt placebo). Till sist blev jag tvungen att ställa in planerad födelsedagsmiddag men hann i alla fall bli kommunicerbar lagom till födelsedagen. Och middag så här i mitten av februari funkar ju också.

Nu känner jag mig frisk men jag är fortfarande väldigt trött. Och så får jag höra att hosta och matthet kan sitta kvar i en månad efter tillfrisknandet. Men tack för det! Nå, jag gör vad jag orkar, både jobb- och träningsmässigt och fortsätter att sova åtta timmar varje natt. Jag har smugit i gång träningen igen, och den här veckan känner jag faktiskt att jag har bättre ork till det. Rundorna jag springer är fortfarande korta, bara några kilometer i taget, jag känner mig trög och flåsig. Har glömt hur det känns att vara nybörjare. Men jag kämpar på i lagom takt och träningsvilar i dag mest för att inte bli för ivrig och för att jag behöver tänka långsiktigt. Nu när asfalten börjar kika fram igen är det så kul att sticka ut att jag får dra lite i handbromsen. Det är trots alls inte många veckor sedan en promenad på en kvart kändes som en liten seger.

Men snart springer jag på igen. Lite längre och lite snabbare än nu. Snart är det nog vår.

20180509_114831

Backträningen inför England har fått vila lite. Men snart så …

I pannlampans sken

20181225_171414Jag fick en ny pannlampa i julklapp. En sån där värstinglampa som lyser upp så bra att man kan sticka till skogs även när det är trollmörkt. Vi testade den direkt, på Krokodiltallsrundan, och att det är bra krut i de där lamporna fick vi bevis för när vi mötte häst och ryttare.
– Jag trodde att det var en bil som kom körande, förklarade ryttaren när vi närmade oss, och det var nog lätt att tro där vi kom töltande i varsitt spår på grusvägen, sida vid sida som två helljus.
Jag provade den även på reflexbanan i Skavlöten, och jag blev nästan ofokuserad när ljuset var så bra. Jag liksom slapp springa och ha örnkoll på reflexerna. Hittade ändå.

Lika mycket som jag gör mitt bästa för att få någorlunda med dagsljus under de här mörka månaderna, lika mycket gillar jag att springa i pannlampans sken. Den påtagliga närvarokänslan, bara jag och ljuscirkeln. Allt bortom oss är oväsentligt just då. Inga grubblerier på vare sig jobb eller vad jag ska äta till middag. Bara jag och pannlampan. Avkopplande.

20190107_183446En stor skillnad med den här lampan jämfört med den jag har sedan tidigare (som passar bäst på vanliga, mörka vägar eller när jag själv sitter till häst i mörka trakter) är att det här ljuset är lagom mjukt. Kontrasterna blir tydliga. Jag ser varenda rot och varenda skiftning. Det är lätt att se var jag ska sätta fossingarna. Snavar jag ändå så vet alla att jag hade gjort det även i fullt dagsljus.

Så i veckan tyckte jag att jag var mogen att även testa mårdhundsvarvet efter solnedgången. Eftersom det kommit rejält med snö kvällen före, och eftersom det här är Stockholm så att eländet smält och sen frusit på till nästa dag gjorde inte bara att jag fick vagga fram som en adeliepingvin utan också att jag var en aning skeptisk till hur det skulle funka. Men Farornas Konung bedyrade att det skulle gå så bra så, och inte ens 27 sms senare hade jag kommit på en giltig anledning att utebli.

Visst hade han rätt. Det är inte så många andra än vi som använder mårdhundsvarvet. När snön får ligga någorlunda orörd blir det heller inte lika stora isbildningar, utan det var ganska skönt underlag. I stället skulle spåren från Alfrida sinka mig lite här och där. Många träd att klättra över, krypa under eller springa runt.

I snöigt landskap och med enbart den begränsade ljusyta som pannlampan ger ser allt så annorlunda ut. Man blir så omsluten, så härvarande, och får lita enbart på ljuscirkeln. Men jag har ju sprungit det där varvet rätt många gånger så det skulle inte vara nåt problem, tänkte jag och tog av på fel stig. Nog såg den inte riktigt rätt ut men eftersom jag har en fördel att springa efter Faran så var det lätt att följa hans fotspår på platser där jag var osäker. Det är som sagt inte så många andra ute på det där varvet. Men här hade någon lurat mig, spårat en stig åt helt fel håll, och det tog drygt en halv minut innan jag upptäckte mitt misstag, fick vända, göra om och göra rätt.

20190117_182338.jpg

Nästa problem var som sagt Alfrida. Klättra över en och annan fura kan jag väl göra. Problemet är när den där fällda furan liksom har skapat ett helt nytt landskap och lockar mig till felaktigt vägval. Inte bara en gång. Två gånger. Tre. Sedan var jag vidare, fick ta ett långt ärevarv runt en gran som låg olyckligt över hela stigen och kom slutligen i mål ungefär fyra minuter långsammare än jag brukar. Nå, i ett sånt här läge är det inte tiden som räknas utan ansträngningen och den var hög. Underlaget funkade visserligen bra att springa på men i backarna fick jag finna mig i ett litet, litet bakåtglid för varje steg jag tog, vilket krävde energi. Och gårdagens långfärdsskridskor hade satt sig på muskler jag hade behövt den här kvällen. Ett varv till blev det, även denna gång med en felspringning vid furan men jag lyckades komma i mål inom anständighetens gräns. Sedan fick det vara nog. Jag ställde mig vid stigen, väntade på Farornas Konung och lyssnade på knaket i träden och hur skogen pratar och lever i mörkret. Häftigt.

20190117_183024.jpg

2018 – från fellrunning till maraton

IMG_20181028_151046_354Nyårsafton för ett år sedan. Klockan är kvart i tolvslaget och jag och Farornas Konung sitter där i lugn och ro och vakar in det nya året. Då hörs plötsligt ett brak och Maratontrollet kommer hjulande rakt in i huset.
– Maaaraton! Vi ska springa maaaaraton! ropar han och knycker förtjust åt sig min konjakskupa och sveper i sig de sista dropparna Grönstedts.
Jag protesterar lite lamt, säger att det inte är nån brådska alls, att vi kan anmäla oss nån annan gång. Maratontrollet påpekar att de höjer priset efter nyår.
– Ju billigare, desto billigare, piper han och det låter ju vettigt.
Jag som inte är van vid att vara vaken så här länge är svag. När han spänner ögonen i mig hör jag mig säga:
– Vi kanske ska anmäla oss till Frankfurt Marathon. De höjer priset om en kvart.
Farornas Konung tittar lite roat på mig och på mitt tomma glas – det var inte jag, det var Mållgan … menar Maratontrollet – och nickar sedan lika snusförnuftigt som det där jäkla trollet. Jodå, det är en bra idé, tycker han också. Så då gör vi det. Anmäler oss. Är klara precis när klockan slår tolv. Och sen ägnar han flera månader åt att, så snart han får tillfälle, påpeka att det minsann var min idé. Som om han inte kan se skillnad på mig och ett maratontroll. Antagligen ser jag ut som ett troll.

Ja, det här var ett litet tips på vad man kan ägna sig åt på nyårsafton när tolvslaget närmar sig. I år har jag varit smartare och lurat Maratontrollet – jag har redan anmält mig! Efter sex målgångar börjar jag nämligen så sakta närma mig den tionde, den som ger ett permanent startnummer. Farornas Konung fick sitt i höstas, och detta har blivit ett långsiktigt mål även för mig där varje mara är ett litet delmål på vägen.

Visst tänkte jag även i höstas mitt under loppet, så som jag alltid gör, att jag måste göra så bra jag kunde just då, att jag måste springa under 3.45 så att jag skulle slippa göra om det. Men efter mina 3.44 har jag varit hög som ett hus, mallig som groda och stolt som en fjällskivling. Jag börjar så smått komma ner på jorden, inse att om det ska bli roligt även nästa år så kan man inte leva på årets resultat utan det är läge att leverera träning även nästa år. Men Frankfurt Marathon är en av de grejer från året som jag verkligen kommer att minnas och bära med mig. Inte bara resultatet utan genomförandet – jag är redan livrädd inför nästa år för jag tvivlar på att jag kan få en mentalt lika stark mara två år i rad – och bekräftelsen på att träning lönar sig. Det var också kul att få avsluta årets loppsäsong med åtminstone ett bra lopp. Om vi bortser från min debut som fellrunner – återkommer till den strax – så blev alla andra lopp mest pannkaka.

Det började med Spring för livet-loppet som jag fick ställa in. Förkyld eller allergisk, inte vet jag men springa gick inte. Därpå följde Blodomloppet där jag efter 5 km ramlade in på höga 27, så utmattad att jag fick lägga mig i en hög och jämra mig en lång stund efteråt. Det kändes inget vidare. Och som en generalrepetition inför maran sprang jag och Faran Å-stadsloppet i hög värme och enorm luftfuktighet. Inte mina förutsättningar, och jag klarade inte att hålla ihop mig utan bonkade redan efter 7 km trots att vi höll kontrollerad fart. Resten av halvmaran plågade jag mig igenom med små gångpauser och ett ständigt jämmer och kom precis under två timmar. Inget att skriva hem om.

20180509_192518

I stället minns jag med glädje loppen i England, hur jag förvandlades till en fellrunner , lärde mig att ta ut mig och ideligen ville vara med bara för att det var så kul att ila både uppför och nerför branta kullar och i en väldigt avslappnad tävlingsmiljö. Knappt en månad före resan började min ena vad bråka. Befarad muskelbristning visade sig vara … ja, inte vet jag men efter några dagar av haltande och brutal massage kunde jag gå och springa som vanligt. Då pajade andra vaden, på samma krampliknande sett och jag minns hur jag promenerade hem från skogen i ösregn utan att riktigt kunna stödja på benet. Därför fick jag ta det lugnt under det första loppet i England och promenera mer än jag tänkt, men vaden blev successivt bättre och vi hade en helt fantastisk resa med roliga tävlingar, god mat och öl och under vilodagarna en massa vandring bland kullarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Topp of the rock

fisk

Foto: Marcus Nilsson

Och på tal om berg, årets resa till Lofoten blev nog ännu bättre än fjolårets. Kanske för att vädret visserligen var onödigt varmt men med molnfri himmel gassar inte bara solen utan man får se utsikten från toppen på ett annat sätt vilket gör det än mer motiverande att ta sig hela vägen upp. Fem toppar, fem äventyr, fem klunkar whisky på toppen, och alltid tillsammans med Farornas Konung – som i Norge förvandlades till Freddie Kalas. Och i Saltströmmen drog jag upp en 3,5 kilo stor torsk och överväger nu att skaffa ett Tinderkonto bara för att se hur populär jag kan bli.

Ja, utöver allt detta så blev det lite tid på västkusten med sol, spring och vatten. Jag hann med en tripp till Färöarna i maj och tillsammans med Freddie Kalas … menar Farornas Konung … var jag på minisemester i Valencia för en månad sedan. På hemmaplan lyckades jag bonka i Bogesund. Därutöver har jag vilat, klappat katter, börjat lära mig att hitta orienteringskontrollerna och haft en massa roliga jobbprojekt (ja, du skulle också vara lite trött så här i slutet av året om du skrivit sisådär 25 språkkrönikor, korrekturläst några årsutgåvor av olika månadsmagasin, textredigerat en årsutgåva av en annan tidning, skrivit en himla massa artiklar, korrekturläst och klarspråksanpassat långa rapporter samt haft fingret i syltburken för sex olika små böcker. Men kul har det varit!). Nu lägger vi skumpan på kylning, plockar fram hummern och skickar Maratontrollet hem till någon annan. Gott nytt år!

20180415_115525

 

Backar som aldrig tar slut

”Inte så fort, vi förstår inte vad ni säger. Och inte båda på en gång.”
Ni vet hur det går på julafton när Piff och Puff får en tillsägelse för att de är obegripliga. De kliver rakt in i landskapet, slutar pladdra och visar oss i stället hur det gick till när de klädde granen och retade Pluto. Mycket pedagogiskt. Uttrycket ”show, don’t tell” har Farornas Konung tagit fasta på.

Häromdagen visade han mig en film från England. Han säger att jag har fått ett eget konto på Netflix för att jag ska kunna hålla reda på de serier jag vill följa, men i själva verket är det för att vi ska använda mitt konto och inte hans när han vill se en fånig film, typ Borat, så att algoritmerna inte ska påverka Netflix bild av honom och så att han ska få fortsätta få fram förslag på smarta filmer, alltmedan jag sitter med Svarte Petter och föreslås titta på Alltför dum och Fördummande. Men ibland blixtrar han till och letar fram något som är spännande för oss båda, som Youtubefilmen om Old man of Coniston. Nu handlar den inte om vare sig farsan eller en gubbe utan om en kulle som är typ 803 meter hög. Och den ska vi springa uppför.

Jo, vi har bokat vårens fellrunningresa till England och det ska verkligen bli jättekul. Sällskap av vänner får vi också. Men eftersom jag nu har utvecklats till en äkta fellrunner, en Goyt Valley Strider, så har Faran planerat en del längre lopp åt oss. Fara å färde, liksom!

Och ju mer jag såg av filmen desto mer skräckslagen blev jag. Det är upp, upp, upp en lång stund i början. Och så lite mer upp. Sen planar det ut och man ska på helt stumma ben försöka springa utför utan att tappa tempo eller rasa ihop. Det kan bli … spännande.

Men efter att ha sett filmen är utmaningen nu greppbar. Ska det bli minsta kul, i alla fall efteråt, så behöver jag vara förberedd för loppet. Jag behöver nöta backe och jag behöver göra det ofta. Därför körde vi säsongens första mårdhundsvarv tidigare i veckan. Det var min idé och det hann jag ångra innan vi nådde fram. Lika nöjd som jag brukar vara efteråt när jag tagit ut mig ordentligt, lika pirrig brukar jag vara inför träningen eftersom jag vet att det krävs mer än att ställa ut skorna.

Vi sprang en del av sträckan på sedvanliga tomtejoggen under julafton, men nu hade underlaget isat till sig lite och när marken samtidigt sluttar är det svårt att få riktigt bra grepp även med rejäla isdubbar på sulorna. Jag nådde checkpoint 1 ungefär 20 sekunder långsammare än jag brukar, och vid CP 2 hade jag tappat ytterligare lite. När jag kom i mål var jag utmattad men hade utöver det inget direkt skäl att bryta. Så jag gjorde ett varv till med ungefär samma resultat till en början. Däremot hade jag nu lite koll på var det gick att springa snabbt och var jag måste ta det försiktigt, och jag kunde passera målsnöret lika utmattad men 13 sekunder snabbare. Nu hade jag att välja mellan att fega ur och vänta in Faran eller att springa även det sista varvet. Inget av det lockade, framför allt ville jag inte bli kall medan jag väntade så jag bestämde mig för att jogga igenom det lite lagom lugnt, mest för att få ytterligare tre kilometer i benen och för att hålla värmen.

Det var bara det att när jag passerade CP 1 så gjorde jag det på exakt samma tid som de tidigare varven, trots att jag tagit det lugnare. Det gick helt enkelt inte att ösa på första delen. Så då tänkte jag att jag lika gärna kunde försöka ila lite snabbare även under sista varvet – så att eländet skulle vara slut fortare. Tungt blev det, men jag kom in en sekund snabbare än föregående varv och var jättenöjd med att ha gjort det. Det är nyttigt för mig att lära huvudet att man inte behöver sluta bara för att det är lite jobbigt.

För att få ännu lite terrängintervaller i benen sprang vi i dag fortifikationsvarvet. Det är lite kortare än mårdhundsvarvet, 1,6 km, och bortsett från några ganska trevliga uppförslut innehåller det i princip bara en rejäl backe. Problemet är att den där jäkla backen liksom aldrig tar slut. Under dagens fyra varv hann jag utveckla ett rejält hat mot den. Det största hatet kom under sista varvet, i kombination med att jag just då blev varvad av en av snabbspringarna som Faran plockat med. Han påstår att han numera är en trivselmotionär, ändå sprang han med långa och lätta steg förbi mig, alltmedan jag förklarade att medan andra varvar mig så värvar jag andra – jag hade fått ta en aningen längre ståvila eftersom jag hittade en kille som blev nyfiken på vår träning och gärna ville vara med nån gång. Och sånt måste man premiera. Straffet för min lathet kom visserligen direkt efteråt, eftersom jag råkade välja fel stig och blev tvungen att ta ett litet ärevarv innan jag var på rätt kurs igen. Och backjäveln slapp jag inte, men jag inbillar mig att den är bra träning inför England. Och när den väl tar slut – den gör faktiskt det efter en hel evighet – så är det mjuka, fina, roliga stigar kvar.

Jag är väldigt nöjd med att jag har kunnat träna så bra i jul. I dag var det sjätte dagen på raken, så det kanske inte är så konstigt att jag är lite trött i benen, mest löpning men också lite stryka och yoga. Men den sjunde dagen vilar man. Det är sen gammalt, faktiskt sedan tidernas begynnelse. Jag ska vila och kanske kolla filmer från Peak District och Lake District och bli så där lagom inspirerad. Och skräckslagen.

20180509_114831

Peak District i fjol. Och backarna lär finnas kvar.

Säsongsupptakt i Spanien

Säsongsvilan är över, och då passade det bra att åka till Valencia. För Farornas Konung handlade resan om att springa Maraton de Valencia och för min del om att semestra, sällskapa och säsongsupptakta. Med temperaturer anpassade för splits och tisha kändes det smart att köra en liten kickoff inför nästa säsong.

20181129_175512

Vi landade i ett varmt Alicante, så soligt att jag blev ljusskygg. Jag hade glömt mina solglajor hemma och ögonen var inte riktigt vana vid ljuset när vi gjorde ett första stopp hos Farans polare som lägligt nog bodde med underbar havsutsikt och ännu lägligare ville bjuda på lunch – bananomelett är fasiken genialiskt – med tillhörande öl uppe på altanen innan vi tågade vidare till Valencia. Bra start på resan, och den fortsatte i samma stil. Framme på vårt hotell stack vi ut för en liten acklimatiseringsjogg – i Spanien blir det mörkt runt 18 och plötsligt blir det möjligt att utnyttja dagarna på ett annat sätt så här års. Så vi klädde oss tunt och joggade i närliggande park.

Spanjorerna må kunna paella och sangria och andra väsentligheter. Men de är inte lika bra på att organisera. Manyana, manyana. Jag som är van vid den tyska maratonordningen blev aningen förundrad över hur de organiserat maratonmässan i Valencia. Här var det en hel lång skogspromenad – minus skogen – för att Faran skulle få hämta ut hela startkittet. Och gud nåde den – till exempel Baddaren – som råkade gå ut genom entrén i stället för att använda rätt utgång. Det spelade ingen roll att det för stunden var folktomt och att jag på min obefintliga spanska försökte förklara att jag inte hittade vägen runt. Här skulle man inte komma och sticka upp utan fick snällt finna sig i att promenera lite extra. Det skulle bli ännu värre nästa dag. Då gick det knappt att gå in genom rätt ingång, såvida man inte pratade engelska väldigt fort och den stackars spanjoren ryckte på axlarna och tyckte att det var bäst att låta nåd gå före rätt. Men vi såg då köerna som löparna fick stå i för att hämta ut sina nummerlappar och konstaterade igen att det är himla bra att vara ute i god tid.

Mässan var dock riktigt kul. Det var annorlunda märken mot till exempel Frankfurt, och jag kunde fynda en hel del och även utöka förrådet med Ron Hill-kläder utifrån principen att när man hittar Ron Hill så köper man.

20181130_101510

Jag kvalade ju till Boston i Frankfurt när jag sprang tillsammans med Farornas Konung, och tanken var från början att han skulle fixa sitt kval här. Men en höst med ständiga träningsavbrott och där det enda långpasset på asfalt skedde tillsammans med mig i Frankfurt gjorde att han redan innan vi kom dit hade planerat om sitt mål och bestämt sig för att köra maran som ett roligt långpass. Synd, men eftersom han då inte behövde samma uppladdning som när man satsar stort så kunde vi göra en massa roligt, till exempel gå på Oceanografic och kika på vattendjur, delfinshow och annat spännande.

20181130_075211Dagen före maran visade det sig emellertid att jag verkligen var på träningsläger. Efter den sedvanliga morgonjoggen och lite softande i parken åt vi en bastant maratonlunch. Förrättscarbonaran var stor som en lunch och svärdfisken för god för att lämna, men Farornas Konung skickade ändå ut mig på intervaller längs strandpromenaden nästan innan jag smält maten. Uppjoggen dit var svettig och det blev inte bättre av att lunchen hoppade runt i magen. Men har man chansen att springa 8×2 minuter i splits och linne längs strandpromenaden kantad med palmer så tar man den. Och det var så härligt att få sprätta till lite, springa aningen över komfortzonen och bara digga.

Så kom maratondagen. Farans race report kan ni läsa själva. För min del skulle jag inte bara stå bredvid utan också vara support. Jag hade fått ett seriöst schema över vid vilka kilometermarkeringar jag skulle stå ungefär när, allt med tydliga instruktioner om att inte lita på appen – som fungerade utmärkt – och att jag måste hålla utkik efter honom. Det var varmt i solen redan klockan 8.30 på morgonen men i skuggan lite småkyligt så jag hade preppat mig själv med jeans och tunn jacka, men därunder splits och linne/sportbehå så att jag skulle kunna skala av mig och springa mellan mina stationer om det behövdes. Det behövdes.

Efter den första kilometern såg han glad och pigg ut. Vid den elfte var han svettig som få och flaggade för att det skulle ta tid och bli riktigt varmt. Jag ropade nåt snällt efter honom och ilade till kilometer 16. När han passerat slank jag in på ett kafé och fick mig en americano – det är lätt att glömma sitt eget energiintag när man ska ha fokus på andra. Sedan blev det problem. Vi var överens om att jag inte skulle stå mitt i vätskelangningen eftersom det ofta var stökigt där. Vid kilometer 26 var det vätskelangning i 500 meter och inte alls på den förutbestämda plats. Men jag ställde mig där och skrek uppmuntrande åt honom och han reagerade ungefär när han passerade. Men jag hann inte fundera över det för n började den stora utmaningen. Jag hade mindre än en halvtimme på mig att ta mig till strax före kilometer 30. Det var lite viktigt eftersom jag skulle skjuta till honom energi. Bara att lägga benen på ryggen alltså. Jeansen hann jag inte skala av mig, men jag hade mina Nike Free på fossingarna och en ryggsäck på ryggen och svettig har jag ju varit förr, så jag satte fart med gott mod.

Jag genade över några bakgator och kom snart fram till banan igen. För en stund sjönk stressen, nu skulle jag bara rusa knappt 2 km på en kvart. Det är görbart. Bortsett från en enda liten detalj – det satt kravallstaket längs banan. Helt omöjligt att ta sig över. Jag joggade längs banan och spanade efter t-banenedgångar som också skulle innebära en uppgång på andra sidan. Lögn. Ingenting. Hittade en öppning i kravallstaketet där fler försökte ta sig över. Som maratonlöpare vet jag hur irriterande det är med människor som ska in på banan och ta sig tvärsöver, folk som tror att de inte alls är i vägen och att det är eoner med tid innan löparen når fram. Folk! Jag har själv snäst och fräst åt folk som försökt liknande när jag sprungit. När man är inne på de sista kilometerna är man dessutom trött och reflexerna är inte lika bra, så då krävs god marginal för att man inte ska bli störd i sin rytm. Jag vill inte störa. Därför är jag noga med att alltid springa med en bit, liksom sicksacka mig över till andra sidan. Flera gånger den här dagen fick jag tummen upp av löpare och publik för min teknik, och det värmde.

Hur som helst, två tjurrusningar över banan senare och en rejäl språngmarsch var jag åter på banan. Jag hade dock inte riktigt koll på exakt var jag var, antagligen nånstans efter 29 km men långt före 30 gissade jag. Appen talade dock om för mig att Faran redan passerat 29 så jag vågade inte flytta på mig. Han dök upp, helt oförberedd på att jag skulle stå där, men vi lyckades säga hej och sen var det dags för mig att ila vidare till 38, och han mot 30. När vi möttes igen fick han en avslagen cola i handen och jag skrek åt honom att nu var det bara lite drygt ett mårdhundsvarv inklusive nerjogg kvar innan han skulle få springa i mål längs bassängerna. För egen del var jag helt färdig. Men nu var det dags att jobba på riktigt. I ett gathörn strippade jag till publikens fascination ner mig till springkläder, klämde ner allt i ryggsäcken och joggade tillbaka. Ryggan hade jag lånat av Faran så den var aningen för stor och studsade inte helt bekvämt. Det var varmt och jag var trött och törstig. Men samtidigt, jäklar vad inspirerande det var att den sista biten jogga längs banan.

20181202_192432Jag var fullt nöjd med att stå bredvid och jag hade haft det fruktansvärt tufft i värmen – jag var så impad av att Faran, trots att jag vet att han lider nästan lika mycket som jag av värmen, kunde koppla in det mentala och fortsätta, steg för steg, långsammare än vanligt men ändå utan att pipa utan bara sköta sin uppgift – men det är någonting med maraton. Att se stoltheten hos människorna som nästan är i mål. Smärta och lycka i ett. Kvinnan från Örebro som sett så trött ut vid 15 kilometer dök plötsligt upp, med rak rygg och ett stort jäkla grin över hela ansiktet. Glädje. Så härligt att se. Så inspirerande. Jag sprang bredvid och bara diggade. Sedan tillbaka till hotellet där jag i detalj förklarade för Farornas Konung att jag hade haft det väldigt tufft och stressigt och varmt och att jag sprungit en massa och behövde öl. Han sa väl ungefär dito och sen gick vi ut och drack öl och Agua Valencia.

20181203_171234

Nästa dag tågade vi tillbaka till Alicante, jag köpte solkräm och vi la oss på playan. Badade. Jag var rätt nöjd så men Faran påminde mig om att jag var på träningsläger och borde springa intervaller. Jag fick en bättre idé. Sugen på att se Santa Barbaras slott joggade jag uppför berget. Det är inte så långt men det är uppför precis hela tiden, 2-3 Väsjöbackar. Den här gången ändrade jag taktik. Ingen gång, bara jogg. Jag la in lite ståvila – för att fotografera, typ – när det blev för tufft men det blev ett bra backpass. Sedan studsade jag runt och tittade på utsikten och hälsade på andra löpare med samma mission. Joggen längs strandpromenaden sparade jag till nästa morgon. Jag, soluppgången och palmerna. Vi for hem med ny energi och massa härliga minnen.

20181204_072508