2018 – från fellrunning till maraton

IMG_20181028_151046_354Nyårsafton för ett år sedan. Klockan är kvart i tolvslaget och jag och Farornas Konung sitter där i lugn och ro och vakar in det nya året. Då hörs plötsligt ett brak och Maratontrollet kommer hjulande rakt in i huset.
– Maaaraton! Vi ska springa maaaaraton! ropar han och knycker förtjust åt sig min konjakskupa och sveper i sig de sista dropparna Grönstedts.
Jag protesterar lite lamt, säger att det inte är nån brådska alls, att vi kan anmäla oss nån annan gång. Maratontrollet påpekar att de höjer priset efter nyår.
– Ju billigare, desto billigare, piper han och det låter ju vettigt.
Jag som inte är van vid att vara vaken så här länge är svag. När han spänner ögonen i mig hör jag mig säga:
– Vi kanske ska anmäla oss till Frankfurt Marathon. De höjer priset om en kvart.
Farornas Konung tittar lite roat på mig och på mitt tomma glas – det var inte jag, det var Mållgan … menar Maratontrollet – och nickar sedan lika snusförnuftigt som det där jäkla trollet. Jodå, det är en bra idé, tycker han också. Så då gör vi det. Anmäler oss. Är klara precis när klockan slår tolv. Och sen ägnar han flera månader åt att, så snart han får tillfälle, påpeka att det minsann var min idé. Som om han inte kan se skillnad på mig och ett maratontroll. Antagligen ser jag ut som ett troll.

Ja, det här var ett litet tips på vad man kan ägna sig åt på nyårsafton när tolvslaget närmar sig. I år har jag varit smartare och lurat Maratontrollet – jag har redan anmält mig! Efter sex målgångar börjar jag nämligen så sakta närma mig den tionde, den som ger ett permanent startnummer. Farornas Konung fick sitt i höstas, och detta har blivit ett långsiktigt mål även för mig där varje mara är ett litet delmål på vägen.

Visst tänkte jag även i höstas mitt under loppet, så som jag alltid gör, att jag måste göra så bra jag kunde just då, att jag måste springa under 3.45 så att jag skulle slippa göra om det. Men efter mina 3.44 har jag varit hög som ett hus, mallig som groda och stolt som en fjällskivling. Jag börjar så smått komma ner på jorden, inse att om det ska bli roligt även nästa år så kan man inte leva på årets resultat utan det är läge att leverera träning även nästa år. Men Frankfurt Marathon är en av de grejer från året som jag verkligen kommer att minnas och bära med mig. Inte bara resultatet utan genomförandet – jag är redan livrädd inför nästa år för jag tvivlar på att jag kan få en mentalt lika stark mara två år i rad – och bekräftelsen på att träning lönar sig. Det var också kul att få avsluta årets loppsäsong med åtminstone ett bra lopp. Om vi bortser från min debut som fellrunner – återkommer till den strax – så blev alla andra lopp mest pannkaka.

Det började med Spring för livet-loppet som jag fick ställa in. Förkyld eller allergisk, inte vet jag men springa gick inte. Därpå följde Blodomloppet där jag efter 5 km ramlade in på höga 27, så utmattad att jag fick lägga mig i en hög och jämra mig en lång stund efteråt. Det kändes inget vidare. Och som en generalrepetition inför maran sprang jag och Faran Å-stadsloppet i hög värme och enorm luftfuktighet. Inte mina förutsättningar, och jag klarade inte att hålla ihop mig utan bonkade redan efter 7 km trots att vi höll kontrollerad fart. Resten av halvmaran plågade jag mig igenom med små gångpauser och ett ständigt jämmer och kom precis under två timmar. Inget att skriva hem om.

20180509_192518

I stället minns jag med glädje loppen i England, hur jag förvandlades till en fellrunner , lärde mig att ta ut mig och ideligen ville vara med bara för att det var så kul att ila både uppför och nerför branta kullar och i en väldigt avslappnad tävlingsmiljö. Knappt en månad före resan började min ena vad bråka. Befarad muskelbristning visade sig vara … ja, inte vet jag men efter några dagar av haltande och brutal massage kunde jag gå och springa som vanligt. Då pajade andra vaden, på samma krampliknande sett och jag minns hur jag promenerade hem från skogen i ösregn utan att riktigt kunna stödja på benet. Därför fick jag ta det lugnt under det första loppet i England och promenera mer än jag tänkt, men vaden blev successivt bättre och vi hade en helt fantastisk resa med roliga tävlingar, god mat och öl och under vilodagarna en massa vandring bland kullarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Topp of the rock

fisk

Foto: Marcus Nilsson

Och på tal om berg, årets resa till Lofoten blev nog ännu bättre än fjolårets. Kanske för att vädret visserligen var onödigt varmt men med molnfri himmel gassar inte bara solen utan man får se utsikten från toppen på ett annat sätt vilket gör det än mer motiverande att ta sig hela vägen upp. Fem toppar, fem äventyr, fem klunkar whisky på toppen, och alltid tillsammans med Farornas Konung – som i Norge förvandlades till Freddie Kalas. Och i Saltströmmen drog jag upp en 3,5 kilo stor torsk och överväger nu att skaffa ett Tinderkonto bara för att se hur populär jag kan bli.

Ja, utöver allt detta så blev det lite tid på västkusten med sol, spring och vatten. Jag hann med en tripp till Färöarna i maj och tillsammans med Freddie Kalas … menar Farornas Konung … var jag på minisemester i Valencia för en månad sedan. På hemmaplan lyckades jag bonka i Bogesund. Därutöver har jag vilat, klappat katter, börjat lära mig att hitta orienteringskontrollerna och haft en massa roliga jobbprojekt (ja, du skulle också vara lite trött så här i slutet av året om du skrivit sisådär 25 språkkrönikor, korrekturläst några årsutgåvor av olika månadsmagasin, textredigerat en årsutgåva av en annan tidning, skrivit en himla massa artiklar, korrekturläst och klarspråksanpassat långa rapporter samt haft fingret i syltburken för sex olika små böcker. Men kul har det varit!). Nu lägger vi skumpan på kylning, plockar fram hummern och skickar Maratontrollet hem till någon annan. Gott nytt år!

20180415_115525

 

Annonser

Backar som aldrig tar slut

”Inte så fort, vi förstår inte vad ni säger. Och inte båda på en gång.”
Ni vet hur det går på julafton när Piff och Puff får en tillsägelse för att de är obegripliga. De kliver rakt in i landskapet, slutar pladdra och visar oss i stället hur det gick till när de klädde granen och retade Pluto. Mycket pedagogiskt. Uttrycket ”show, don’t tell” har Farornas Konung tagit fasta på.

Häromdagen visade han mig en film från England. Han säger att jag har fått ett eget konto på Netflix för att jag ska kunna hålla reda på de serier jag vill följa, men i själva verket är det för att vi ska använda mitt konto och inte hans när han vill se en fånig film, typ Borat, så att algoritmerna inte ska påverka Netflix bild av honom och så att han ska få fortsätta få fram förslag på smarta filmer, alltmedan jag sitter med Svarte Petter och föreslås titta på Alltför dum och Fördummande. Men ibland blixtrar han till och letar fram något som är spännande för oss båda, som Youtubefilmen om Old man of Coniston. Nu handlar den inte om vare sig farsan eller en gubbe utan om en kulle som är typ 803 meter hög. Och den ska vi springa uppför.

Jo, vi har bokat vårens fellrunningresa till England och det ska verkligen bli jättekul. Sällskap av vänner får vi också. Men eftersom jag nu har utvecklats till en äkta fellrunner, en Goyt Valley Strider, så har Faran planerat en del längre lopp åt oss. Fara å färde, liksom!

Och ju mer jag såg av filmen desto mer skräckslagen blev jag. Det är upp, upp, upp en lång stund i början. Och så lite mer upp. Sen planar det ut och man ska på helt stumma ben försöka springa utför utan att tappa tempo eller rasa ihop. Det kan bli … spännande.

Men efter att ha sett filmen är utmaningen nu greppbar. Ska det bli minsta kul, i alla fall efteråt, så behöver jag vara förberedd för loppet. Jag behöver nöta backe och jag behöver göra det ofta. Därför körde vi säsongens första mårdhundsvarv tidigare i veckan. Det var min idé och det hann jag ångra innan vi nådde fram. Lika nöjd som jag brukar vara efteråt när jag tagit ut mig ordentligt, lika pirrig brukar jag vara inför träningen eftersom jag vet att det krävs mer än att ställa ut skorna.

Vi sprang en del av sträckan på sedvanliga tomtejoggen under julafton, men nu hade underlaget isat till sig lite och när marken samtidigt sluttar är det svårt att få riktigt bra grepp även med rejäla isdubbar på sulorna. Jag nådde checkpoint 1 ungefär 20 sekunder långsammare än jag brukar, och vid CP 2 hade jag tappat ytterligare lite. När jag kom i mål var jag utmattad men hade utöver det inget direkt skäl att bryta. Så jag gjorde ett varv till med ungefär samma resultat till en början. Däremot hade jag nu lite koll på var det gick att springa snabbt och var jag måste ta det försiktigt, och jag kunde passera målsnöret lika utmattad men 13 sekunder snabbare. Nu hade jag att välja mellan att fega ur och vänta in Faran eller att springa även det sista varvet. Inget av det lockade, framför allt ville jag inte bli kall medan jag väntade så jag bestämde mig för att jogga igenom det lite lagom lugnt, mest för att få ytterligare tre kilometer i benen och för att hålla värmen.

Det var bara det att när jag passerade CP 1 så gjorde jag det på exakt samma tid som de tidigare varven, trots att jag tagit det lugnare. Det gick helt enkelt inte att ösa på första delen. Så då tänkte jag att jag lika gärna kunde försöka ila lite snabbare även under sista varvet – så att eländet skulle vara slut fortare. Tungt blev det, men jag kom in en sekund snabbare än föregående varv och var jättenöjd med att ha gjort det. Det är nyttigt för mig att lära huvudet att man inte behöver sluta bara för att det är lite jobbigt.

För att få ännu lite terrängintervaller i benen sprang vi i dag fortifikationsvarvet. Det är lite kortare än mårdhundsvarvet, 1,6 km, och bortsett från några ganska trevliga uppförslut innehåller det i princip bara en rejäl backe. Problemet är att den där jäkla backen liksom aldrig tar slut. Under dagens fyra varv hann jag utveckla ett rejält hat mot den. Det största hatet kom under sista varvet, i kombination med att jag just då blev varvad av en av snabbspringarna som Faran plockat med. Han påstår att han numera är en trivselmotionär, ändå sprang han med långa och lätta steg förbi mig, alltmedan jag förklarade att medan andra varvar mig så värvar jag andra – jag hade fått ta en aningen längre ståvila eftersom jag hittade en kille som blev nyfiken på vår träning och gärna ville vara med nån gång. Och sånt måste man premiera. Straffet för min lathet kom visserligen direkt efteråt, eftersom jag råkade välja fel stig och blev tvungen att ta ett litet ärevarv innan jag var på rätt kurs igen. Och backjäveln slapp jag inte, men jag inbillar mig att den är bra träning inför England. Och när den väl tar slut – den gör faktiskt det efter en hel evighet – så är det mjuka, fina, roliga stigar kvar.

Jag är väldigt nöjd med att jag har kunnat träna så bra i jul. I dag var det sjätte dagen på raken, så det kanske inte är så konstigt att jag är lite trött i benen, mest löpning men också lite stryka och yoga. Men den sjunde dagen vilar man. Det är sen gammalt, faktiskt sedan tidernas begynnelse. Jag ska vila och kanske kolla filmer från Peak District och Lake District och bli så där lagom inspirerad. Och skräckslagen.

20180509_114831

Peak District i fjol. Och backarna lär finnas kvar.

Säsongsupptakt i Spanien

Säsongsvilan är över, och då passade det bra att åka till Valencia. För Farornas Konung handlade resan om att springa Maraton de Valencia och för min del om att semestra, sällskapa och säsongsupptakta. Med temperaturer anpassade för splits och tisha kändes det smart att köra en liten kickoff inför nästa säsong.

20181129_175512

Vi landade i ett varmt Alicante, så soligt att jag blev ljusskygg. Jag hade glömt mina solglajor hemma och ögonen var inte riktigt vana vid ljuset när vi gjorde ett första stopp hos Farans polare som lägligt nog bodde med underbar havsutsikt och ännu lägligare ville bjuda på lunch – bananomelett är fasiken genialiskt – med tillhörande öl uppe på altanen innan vi tågade vidare till Valencia. Bra start på resan, och den fortsatte i samma stil. Framme på vårt hotell stack vi ut för en liten acklimatiseringsjogg – i Spanien blir det mörkt runt 18 och plötsligt blir det möjligt att utnyttja dagarna på ett annat sätt så här års. Så vi klädde oss tunt och joggade i närliggande park.

Spanjorerna må kunna paella och sangria och andra väsentligheter. Men de är inte lika bra på att organisera. Manyana, manyana. Jag som är van vid den tyska maratonordningen blev aningen förundrad över hur de organiserat maratonmässan i Valencia. Här var det en hel lång skogspromenad – minus skogen – för att Faran skulle få hämta ut hela startkittet. Och gud nåde den – till exempel Baddaren – som råkade gå ut genom entrén i stället för att använda rätt utgång. Det spelade ingen roll att det för stunden var folktomt och att jag på min obefintliga spanska försökte förklara att jag inte hittade vägen runt. Här skulle man inte komma och sticka upp utan fick snällt finna sig i att promenera lite extra. Det skulle bli ännu värre nästa dag. Då gick det knappt att gå in genom rätt ingång, såvida man inte pratade engelska väldigt fort och den stackars spanjoren ryckte på axlarna och tyckte att det var bäst att låta nåd gå före rätt. Men vi såg då köerna som löparna fick stå i för att hämta ut sina nummerlappar och konstaterade igen att det är himla bra att vara ute i god tid.

Mässan var dock riktigt kul. Det var annorlunda märken mot till exempel Frankfurt, och jag kunde fynda en hel del och även utöka förrådet med Ron Hill-kläder utifrån principen att när man hittar Ron Hill så köper man.

20181130_101510

Jag kvalade ju till Boston i Frankfurt när jag sprang tillsammans med Farornas Konung, och tanken var från början att han skulle fixa sitt kval här. Men en höst med ständiga träningsavbrott och där det enda långpasset på asfalt skedde tillsammans med mig i Frankfurt gjorde att han redan innan vi kom dit hade planerat om sitt mål och bestämt sig för att köra maran som ett roligt långpass. Synd, men eftersom han då inte behövde samma uppladdning som när man satsar stort så kunde vi göra en massa roligt, till exempel gå på Oceanografic och kika på vattendjur, delfinshow och annat spännande.

20181130_075211Dagen före maran visade det sig emellertid att jag verkligen var på träningsläger. Efter den sedvanliga morgonjoggen och lite softande i parken åt vi en bastant maratonlunch. Förrättscarbonaran var stor som en lunch och svärdfisken för god för att lämna, men Farornas Konung skickade ändå ut mig på intervaller längs strandpromenaden nästan innan jag smält maten. Uppjoggen dit var svettig och det blev inte bättre av att lunchen hoppade runt i magen. Men har man chansen att springa 8×2 minuter i splits och linne längs strandpromenaden kantad med palmer så tar man den. Och det var så härligt att få sprätta till lite, springa aningen över komfortzonen och bara digga.

Så kom maratondagen. Farans race report kan ni läsa själva. För min del skulle jag inte bara stå bredvid utan också vara support. Jag hade fått ett seriöst schema över vid vilka kilometermarkeringar jag skulle stå ungefär när, allt med tydliga instruktioner om att inte lita på appen – som fungerade utmärkt – och att jag måste hålla utkik efter honom. Det var varmt i solen redan klockan 8.30 på morgonen men i skuggan lite småkyligt så jag hade preppat mig själv med jeans och tunn jacka, men därunder splits och linne/sportbehå så att jag skulle kunna skala av mig och springa mellan mina stationer om det behövdes. Det behövdes.

Efter den första kilometern såg han glad och pigg ut. Vid den elfte var han svettig som få och flaggade för att det skulle ta tid och bli riktigt varmt. Jag ropade nåt snällt efter honom och ilade till kilometer 16. När han passerat slank jag in på ett kafé och fick mig en americano – det är lätt att glömma sitt eget energiintag när man ska ha fokus på andra. Sedan blev det problem. Vi var överens om att jag inte skulle stå mitt i vätskelangningen eftersom det ofta var stökigt där. Vid kilometer 26 var det vätskelangning i 500 meter och inte alls på den förutbestämda plats. Men jag ställde mig där och skrek uppmuntrande åt honom och han reagerade ungefär när han passerade. Men jag hann inte fundera över det för n började den stora utmaningen. Jag hade mindre än en halvtimme på mig att ta mig till strax före kilometer 30. Det var lite viktigt eftersom jag skulle skjuta till honom energi. Bara att lägga benen på ryggen alltså. Jeansen hann jag inte skala av mig, men jag hade mina Nike Free på fossingarna och en ryggsäck på ryggen och svettig har jag ju varit förr, så jag satte fart med gott mod.

Jag genade över några bakgator och kom snart fram till banan igen. För en stund sjönk stressen, nu skulle jag bara rusa knappt 2 km på en kvart. Det är görbart. Bortsett från en enda liten detalj – det satt kravallstaket längs banan. Helt omöjligt att ta sig över. Jag joggade längs banan och spanade efter t-banenedgångar som också skulle innebära en uppgång på andra sidan. Lögn. Ingenting. Hittade en öppning i kravallstaketet där fler försökte ta sig över. Som maratonlöpare vet jag hur irriterande det är med människor som ska in på banan och ta sig tvärsöver, folk som tror att de inte alls är i vägen och att det är eoner med tid innan löparen når fram. Folk! Jag har själv snäst och fräst åt folk som försökt liknande när jag sprungit. När man är inne på de sista kilometerna är man dessutom trött och reflexerna är inte lika bra, så då krävs god marginal för att man inte ska bli störd i sin rytm. Jag vill inte störa. Därför är jag noga med att alltid springa med en bit, liksom sicksacka mig över till andra sidan. Flera gånger den här dagen fick jag tummen upp av löpare och publik för min teknik, och det värmde.

Hur som helst, två tjurrusningar över banan senare och en rejäl språngmarsch var jag åter på banan. Jag hade dock inte riktigt koll på exakt var jag var, antagligen nånstans efter 29 km men långt före 30 gissade jag. Appen talade dock om för mig att Faran redan passerat 29 så jag vågade inte flytta på mig. Han dök upp, helt oförberedd på att jag skulle stå där, men vi lyckades säga hej och sen var det dags för mig att ila vidare till 38, och han mot 30. När vi möttes igen fick han en avslagen cola i handen och jag skrek åt honom att nu var det bara lite drygt ett mårdhundsvarv inklusive nerjogg kvar innan han skulle få springa i mål längs bassängerna. För egen del var jag helt färdig. Men nu var det dags att jobba på riktigt. I ett gathörn strippade jag till publikens fascination ner mig till springkläder, klämde ner allt i ryggsäcken och joggade tillbaka. Ryggan hade jag lånat av Faran så den var aningen för stor och studsade inte helt bekvämt. Det var varmt och jag var trött och törstig. Men samtidigt, jäklar vad inspirerande det var att den sista biten jogga längs banan.

20181202_192432Jag var fullt nöjd med att stå bredvid och jag hade haft det fruktansvärt tufft i värmen – jag var så impad av att Faran, trots att jag vet att han lider nästan lika mycket som jag av värmen, kunde koppla in det mentala och fortsätta, steg för steg, långsammare än vanligt men ändå utan att pipa utan bara sköta sin uppgift – men det är någonting med maraton. Att se stoltheten hos människorna som nästan är i mål. Smärta och lycka i ett. Kvinnan från Örebro som sett så trött ut vid 15 kilometer dök plötsligt upp, med rak rygg och ett stort jäkla grin över hela ansiktet. Glädje. Så härligt att se. Så inspirerande. Jag sprang bredvid och bara diggade. Sedan tillbaka till hotellet där jag i detalj förklarade för Farornas Konung att jag hade haft det väldigt tufft och stressigt och varmt och att jag sprungit en massa och behövde öl. Han sa väl ungefär dito och sen gick vi ut och drack öl och Agua Valencia.

20181203_171234

Nästa dag tågade vi tillbaka till Alicante, jag köpte solkräm och vi la oss på playan. Badade. Jag var rätt nöjd så men Faran påminde mig om att jag var på träningsläger och borde springa intervaller. Jag fick en bättre idé. Sugen på att se Santa Barbaras slott joggade jag uppför berget. Det är inte så långt men det är uppför precis hela tiden, 2-3 Väsjöbackar. Den här gången ändrade jag taktik. Ingen gång, bara jogg. Jag la in lite ståvila – för att fotografera, typ – när det blev för tufft men det blev ett bra backpass. Sedan studsade jag runt och tittade på utsikten och hälsade på andra löpare med samma mission. Joggen längs strandpromenaden sparade jag till nästa morgon. Jag, soluppgången och palmerna. Vi for hem med ny energi och massa härliga minnen.

20181204_072508

Jag och Hammarmannen

20181026_102225En minut före starten av Frankfurt Marathon förvandlar jag mig själv till Hammarmannen. Den 21 meter höga skulpturen som står utanför mässan, och därmed starten och målgången av maran, är en symbol för hårt arbete, och för mig är den en inspirationskälla. I år ska jag vara som Hammarmannen, nöta på i 42 km, metodiskt och oavbrutet. Inte sänka farten utan bara streta mot mitt mål. Det är så jag tänker medan jag huttrar lite i startfållan. Det kommer några regnstänk lagom tills jag tar av mig sopsäcken som skyddat mot vinden, och i någon minut använder jag min extratröja som halsduk innan jag slänger ifrån mig den också.

Men den svala temperaturen är ingen nackdel. Det blåser förstås en del, men eftersom jag springer tillsammans med Farornas Konung är tanken att han ska ta vinden åt mig så att jag rygg i rygg kan få så bra förutsättningar som möjligt. Och med de 6–7 grader som är behöver jag i alla fall inte förfasas över att det är för varmt. Jag behöver inte heller vara orolig att formtoppen har kommit alldeles för tidigt, för de två senaste veckorna har benen varit kraftlösa. Jag har fått kämpa mig igenom de planerade passen, varvat dem med småförkylningar och känt mig totalt tung i kroppen på det sätt som man kan göra inför ett lopp när man minskar träningen och ökar kolhydratladdningen. Jag vet ju det, ändå har det känts så tungt att springa och precis som varje år har jag undrat hur jag ska fixa att springa ett helt maraton i rätt fart när det är tungt bara att hasa mindre än en mil.

Men plötsligt, under den sedvanliga dagen före maran-joggen, började benen svara igen. Bra ben och fortsatt tung kropp, konstaterade jag och det är precis så det känns när loppet nu startar. Benen svarar men i övrigt känner jag mig inte särskilt alert och jag tvivlar just där och då på att jag kommer att kunna hålla mig till planen. Vi har hamnat lite längre bak i fältet än vi tänkt, och eftersom jag har blivit lite snabbare än senast jag stod långt bak har jag nu svårt att springa utifrån mitt tempo. Det är trångt, människor blockerar vägen framför mig trots att de antagligen tjurrusar så som man mot bättre vetande gör i början. Jag får en rejäl armbåge i sidan och jag har svårt att komma förbi och springa avslappnat. Men just då tycker jag inte att det gör så mycket. Det är rätt skönt att starta lugnt och känna in kroppen och ganska snart kan jag springa obehindrat. Jag är dimmig redan från start, antagligen ett resultat av alla hydrater som skvalpar runt i kroppen, men efter knappa milen börjar det kännas rätt bra. Jag är mer kommunicerbar än i fjol, benen känns bra och jag ligger på en lagom ansträngning. Kilometerna flyter förbi så snabbt att jag glömmer att stämma av dem mot klockan. Farornas Konung ropar tider åt mig lite här och där och varje gång blir jag förvånad över att vi har passerat ytterligare en kilometer. Allt i jämn och fin takt. Snart har jag hämtat in det jag tappade under de första kilometerna och nu får han bromsa mig så att jag inte blir för ivrig.

20181027_113429_038_01

Farornas Konung under sista passet före maran.

Inför loppet har jag delat in sträckan i fyra delar. Inte lika långa utan snarare utifrån hur banan ser ut. Först ska jag snirkla runt 13 km inne staden. Sedan ska jag springa ytterligare 11 km på andra sidan floden, på långa raksträckor och med mindre publik. Sedan ska jag ta mig tillbaka till stan i 11 km och slutligen snirkla runt igen i 7 km innan jag får passera Hammarmannen och springa i mål på röda mattan inne i mässans festhalle. Den här gången ska jag över huvud taget inte fundera alls på målgång förrän jag är i närheten av den, bara ta ett delmål i taget, nöta på springa så bra jag kan för dagen. Märkligt snabbt är vi klara med den första delen och jag är fortfarande pigg.

Jag ogillar starkt när vänner uppmanar mig att njuta av mina lopp. Det är inte njutbart att springa maraton. Maraton är vidrigt. Det vet alla. Är det inte vidrigt så springer man för långsamt – och det är inte mitt sätt att göra det på. Däremot är det mitt i vidrigheten en häftig känsla att orka, att känna att jag faktiskt är tränad för just det här och att träningen ger utdelning. Precis den känslan har jag när jag närmar mig halvmarapasseringen, så då tillåter jag mig att lite i smyg njuta av just det. Men det blir lite tyngre nu. En halvmara är trots allt en halvmara. Det är en ganska tråkig del av banan här och jag har fått nån märklig lårkakeliknande känsla på högerlåret.

Men jag är Hammarmannen så jag fortsätter att streta.

Jag får nya krafter av Gloria Gaynors I will survive som bandet intill banan spelar, så mycket kraft att jag till och med kan digga och skråla med en kort stund. Jag passerar halvmaran på 1,52,20. Inget personbästa men det är heller inte meningen. Däremot känns första halvan så mycket bättre än Å-stadsloppet gjorde två veckor tidigare. Mitt självförtroende är tillbaka och jag fortsätter att nöta.

Samtidigt gör Farornas Konung ett hästjobb. Han springer in till vätskestationerna och hämtar dricka, det vill säga han hämtar vatten som han sen blandar med vår medhavda sportdryck så att jag ska få den dunderhonung som funkar bäst för mig. Ibland får jag en gel. Mina egna är supergoda. De som delas ut på loppet är fruktansvärt äckliga och kräver en rejäl mugg vatten för att lösa upp sig. Men jäklar vilket bränsle! Han tar också vinden åt mig och ibland sjunger han en trudelutt för att jag ska bli glad. Det här är hans första långpass på asfalt på typ ett halvår. Faktiskt är det hans andra långpass på rätt länge. Jag har nött asfalt och långpass som en gnu men är ändå stum vid det här laget, så jag börjar förstå hur hans ben känner sig. Mina lår skriker, och jag skriker efter kramphävande tabletter, bara för säkerhets skull, för nu är det stelt. Jag får mina tabletter och jag fortsätter att springa.

Jag är ju Hammarmannen. Jag nöter på.

Ungefär vid 31 km finns det en liten gräsplätt som jag varje år tycker ser väldigt inbjudande ut. Jag har aldrig lyckats passera den utan att tänka att det är en jättebra idé att sätta mig ner där och vila en stund. Hittills har jag aldrig gjort det men det har krävts mycket energi för att mana mig till att fortsätta. Men i år är det skillnad.

Jag är ju Hammarmannen så jag ska fortsätta.

Jag har faktiskt redan i förväg bestämt mig för att jag ska hånskratta åt den där gräsplätten. Inte en chans att jag ska sätta mig ner där. Jag ska nöta på i samma takt som jag gjort hela vägen. För faktum är att jag har sprungit löjligt jämnt. Jag är rätt bra på det, att hitta ett tempo som känns bra för dagen och sen hålla farten. Men ett maraton är långt och jag brukar inte lyckas riktigt så här bra. Även om Farornas Konung påstår att det bara sitter i skallen så är det efter 30 väldigt lätt att börja dra ner på takten. Benen är verkligen trötta nu, och jag har svårt att hänga med mig själv.

Men jag är ju Hammarmannen!

Jag säger det till mig varje gång rösterna i huvudet bråkar, att jag fortsätter ett tag till och att det är lika bra att hålla tempot för det blir liksom inte lättare av att sänka det. Jag har lik förbaskat sju kilometer kvar. Så jag springer vidare. När man har så bra ben som jag har är det dumt att vaska dem. Jag tänker inte sänka farten förrän jag stupar, inte en chans. Åtminstone inte förrän jag plötsligt sackar ändå, ropar till Faran att jag måste lugna mig och han svarar att det är uppför. Jag har inte märkt det. Jag har inte märkt någonting. Inte kilometerskyltarna. Inte publiken. Jag bara springer. Och framför allt – det här är jag stolt över – gör jag det med gott humör. Jag brukar bli ganska pipig i slutet av en mara. Det brukar vara en ständig kamp mellan mig och Faran för att jag inte ska ge upp, inte sänka farten, inte stanna. Han brukar säga åt mig att tänka positivt och jag brukar snäsa tillbaka. I år fräser jag inte ett dugg. Visst är jag trött, visst är det plågsamt, men den som surar får inga vänner – och publiken hejar mycket mer på den som är glad – och det blir just inte lättare om man är butter. Dessutom tänker jag att om jag kan hålla mig från att rasa ihop mentalt den här gången så kommer det att vara en styrka under mitt nästa maraton … eller ja, nästa och nästa, om jag nu får för mig att göra om det, korrigerar jag snabbt mig själv.

Vi hjälps åt att räkna ner, inte bara kilometer efter kilometer där jag mot slutet omvandlar kvarvarande sträcka till någon av mina lika långa rundor hemma, utan också hur många minuter det är kvar till säsongsvila. Det är så konkret att veta att jag har 35 minuter kvar, 30, 25 … Vid 40 km ska jag få cola. Farornas Konung springer i förväg, hämtar muggar åt oss, trycker den ena i min hand och skriker, som taget från ingenstans:
– Jag orkar inte mer nu. Jag släpper. Kör, Baddaren, kör! Ända in i kaklet.
Det är två kilometer kvar och jag är plötsligt på egna ben. Jag vet hur ruscherna har slitit på hans krafter, att behöva springa in till vätskan varje 2,5 kilometer för att sköta markservicen åt mig och sedan ila ikapp mig. Det krävs väldigt mycket för att kunna fartleka i fyra mil och därutöver ta vinden och hålla mig glad. Och han har redan inför loppet flaggat för att han hjälper mig så långt han har möjlighet, men inte med en min har han fram till nu avslöjat att det är tufft för honom. Så trots att jag haft detta med mig blir jag lite förvånad. Dock inte så förvånad att jag stannar. Vi har teamworkat så här långt och nu hänger sista biten helt och hållet på mig. Det spelar ingen roll att jag är trött och inte orkar mer. Nu är det min tur att ta en för laget, att fullfölja det vi har påbörjat tillsammans.

Jag är ju Hammarmannen.

Jag stjälper i mig colan och fortsätter själv på darriga ben. Plötsligt är jag fartblind, utan den farliga vid min sida vet jag inte alls om jag springer för fort eller för långsamt så jag improviserar. Hittar rygg efter rygg att jaga och springa om. Nu är det konkret. Jag har bara två kilometer kvar. Visserligen har jag inga krafter kvar men det är nu jag kan hämta min sista mentala styrka. Jag har ju sprungit här tidigare och då har det alltid gått bra. Jag ökar alltid på slutet och det ska jag göra nu med. Jag trycker ifrån, passerar musik och diggar med i låten. Jag är trött men jag trivs. Jag har passerat 41 och det är inte mer än några minuter till säsongsvila. Det är så nära nu. Så nära och ändå så långt borta.

20181027_130356

Så får jag syn på mitt alter-ego. Höjd över folksamlingen står han där. Stadigt svingar han sin hammare mot städet. Om och om igen. Metodiskt utan att sänka takten. Han är som en maskin. Jag är som en maskin.

Det är jag och Hammarmannen. 

Jag sneglar upp mot honom medan jag tar de sista stegen in mot mässan. Jag ser en man som har krampat ihop vid sidan av banan, hur en löpare kommer fram och drar upp honom innan de tillsammans springer in på röda mattan mot mål. Jag passerar dem, 200 meter har aldrig känts så långt men plötsligt är jag där. I mål. Tom.

Andra halvan har gått på 1.52.28, bara åtta sekunder långsammare än den första. Det är ett perfekt disponerat lopp där jag har hållit löjligt jämn fart hela vägen. Några sekunders temposänkning mellan 35 och 40 km blev det men i gengäld en rejäl tempoökning från 40 och in i mål.

3:44:48.

Alla mål är uppnådda: nytt PB, sub 3:45 – och jag har tillräcklig marginal för att våga påstå att jag är kvalad till Boston Marathon 2020. Även om tiderna blir tuffare allteftersom fler vill vara med och leka så lär det inte krävas ytterligare sju minuter jämfört med kvaltiden för 2019. Boston Marathon är en liten dröm jag haft i flera år, och då självklart med kravet att jag ska kvala. Det är hela grejen, att man ska kämpa för att ta sig dit, allt annat är i det här fallet ovärdigt.

IMG_20181028_151046_354

Det här var också ett kvitto på att träning lönar sig. Jag har till och från varit rätt less under hösten. Visst tycker jag om att träna och det är kul att se resultat, men det är inte alltid roligt att sticka ut och skubba tre mil på söndagmorgonen och det är ju inte direkt bara att ställa ut skorna inför de tuffa passen utan det krävs rätt mycket både fysiskt och psykiskt. Men jag har tränat målmedvetet och gjort mina planerade pass även när det har känts tungt. Därför är mitt maratonresultat väldigt rättvist och ett tecken på hur mycket bättre man kan bli om man tränar strukturerat. Jag har förstås haft god hjälp av Farornas Konung, inte bara under själva loppet utan också i form av bollplank, och det ska bli så roligt att åka till Boston tillsammans igen. Han gjorde nu sin tionde målgång i Frankfurt, vilket innebär att han får sitt eget personliga startnummer. Häftig grej som tidigare har känts så avlägsen för mig, men efter sex målgångar inser jag att jag nu är på andra halvan. Jag är dessutom jättetaggad för att fortsätta träna och se vad det kan bli av det. Men allra först ska jag ha säsongsvila. Den börjar direkt efter loppet. Poolhäng på hotellet och några öl innan vi går ut och äter middag och möter nya bekantskaper. Dagen efter har jag och Don Tomaso svårt att gå i trappor – och som ett litet barn ylar jag av lycka varje gång jag får åka rulltrappa – men det är liksom värt det.

Jag vinkar lite åt min kompis Hammarmannen innan vi lämnar Frankfurt. Auf Widersehen.

20181028_155202

Total genomklappning

Med två veckor till maran är det bra att springa ett testlopp, tyckte Farornas Konung. En halvmara i något högre tempo än marafart för att boosta kroppen och få lite tävlingsvana. Nu springer jag väldigt få lopp på ett år, bortsett från några mindre tillställningar – där jag mest är med för att socialisera med uppdragsgivare som bjuder in mig – så springer jag … tja … ungefär bara ett lopp och det är Frankfurt Marathon. Men stärkt av att träningen har gått rätt bra den här hösten så tyckte jag också att det kunde vara en bra idé. En trevlig utflykt till annan stad, mindre än två timmars plåga och därutöver en bra middag efteråt. Dessutom fick jag förra veckan ett par Nike 4%-skor, världsrekordskorna, och Farornas Konung gav mig stränga order om att bara använda dem på tävling. Och det kunde faktiskt vara bra att springa in dem … Dessutom – eftersom jag inte har sprungit en halvmara på många år – mina senaste halvmarapers kommer faktiskt från Frankfurt Marathon, vilket väl är en aning bisarrt – var jag nyfiken på hur bra jag kunde göra det.

20181005_171028.jpg

Nya skor.

Träningen har som sagt gått riktigt bra under tidiga hösten. Jag har fått bra kontinuitet, och även om jag hade några riktigt jobbiga långpass i värmen (en rejäl bonk när jag och Farornas Konung sprang ett tremilapass tillsammans i Bogesund och jag fick i mig på tok för lite vätska samt ett värmeslag när jag och T-bone sällskapade en tidig morgon under ett 27 K-pass och jag bara ville sätta mig på trottoaren och grina, möjligen gjorde jag det också) så har jag överlag sprungit riktigt bra och kunnat bocka av både 30 och 32 km flera gånger om, ofta med en bra känsla. Jag har haft svårt att få till mina extra kvalitetspass, kroppen har inte riktigt varit redo för dem så då har jag helt enkelt planerat om, men i gengäld har jag haft ett bra flyt på mina marafartspass. Något har jag kanske sprungit lite för snabbt men överlag har de gått enligt plan.

Jag känner mig alltså väl förberedd för maran även om det nu gäller att pricka in formtoppen. För den är sannerligen inte här ännu, vilket i och för sig är bra, utan även om jag har trappat ner lite lagom i veckan så känner jag mig ganska nertränad. Jag blixtrade visserligen till med ett bra intervallpass i onsdags men var i gengäld slutkörd dagen före. Så vi åkte till Örebro utan övermod men med vissa förhoppningar. Planen var klar. Vi skulle springa tillsammans eftersom Faran behövde ett lugnt pass i dag efter tidigare och kommande bravader. Därmed skulle jag ha nån som pratade mig igenom loppet och – framför allt – hämtade vätska åt mig och såg till att jag fick i mig tillräckligt. För vätska behövdes sannerligen i dag. Jag var beredd på att det skulle bli varmt, men kanske inte så varmt. Och jag var inte beredd på att inte kunna hitta skugga eller på att det skulle vara så fuktigt. Den typen av väder är inte mitt bästa loppväder. När jag väl får känslan av att känna mig kokt så är jag rökt. Då spelar det ingen roll om jag sänker farten eller vad jag gör. Hela jag är en heffaklump och det blir väldigt tungt.

Nå, jag försökte att inte tänka på det, konstaterade bara att jag inte behövde värma upp i överdragskläder och att jag skulle göra mitt bästa utifrån dagsform. Men redan under den första kilometern började jag svettas. Efter tre kilometer var jag fruktansvärt törstig, men jag visste att jag laddat rejält med Vitargo så jag försökte att koppla in det mentala. Jag höll planen i några kilometer men ganska snart fick jag ropa åt honom att bromsa och jag kände hur kraften började rinna ur. Redan efter fem kilometer började jag beklaga mig, förklara att kroppen kändes skit. Jag var alldeles tung i skallen och nästan gråtfärdig – tydliga tecken på att det ångade om mig – men Farornas Konung försökte hålla modet uppe och föreslog att jag redan nu skulle ta en gel. Jag slukade en och väntade på effekten, men den kickade aldrig in. Där och då gav jag upp. Stannade. Böjde ner huvudet mellan knäna och förklarade bestämt att. Det. Inte. Funkade. Den som har ett hårdare pannben skulle antagligen ha kopplat in det mentala en stund till, men även om jag försöker att härda mig, försöker att kämpa bäst jag kan och ta i så mycket det går så visste jag redan nu att jag inte hade hållit så hög fart att jag skulle vara så här slut redan efter sju kilometer.

Så jag skickade iväg Farornas Konung vidare på banan. Det var bättre att han fick sitt lugna pass än att han skulle behöva ta hand om den tjuriga Baddaren. I stället bestämde vi att jag skulle fortsätta i lugn takt, ta det som det träningspass som det hade förvandlats till, fullfölja bäst jag kunde och kanske klämma in lite marafart här och där. Ett annat alternativ hade varit att bryta loppet.
– Det kan du göra men då får du springa långpass i morgon, sa han och såg mycket oförstående ut åt mitt jämmer.
Den informationen blev ännu värre för min skalle, så jag fortsatte. I maklig takt. Joggade lugnt utan att känna mig mycket piggare. Tog några promenadsteg och tyckte inte att det var så pjåkigt. Joggade där det var publik – nån jäkla skam i kroppen har jag väl ändå. Och när jag nådde strandkanten sprang jag till publikens och funktionärernas fascination fram och skvätte upp – geggigt – vatten på armar och ben. Sen kutade jag vidare. Egentligen behöver jag öva på att dricka i farten men jag gjorde tvärtom, bestämde att stanna vid varje vätskestation och hälla i mig rejält med vätska. Det blev en rätt bra plan. Det var gott om stationer och däremellan försökte jag att springa på bäst jag kunde. Inte riktigt marafart men ändå inte så tokigt.

Jag passerade halvvägs på under timmen, vilket gav mig nytt hopp om att det inte var så pjåkigt ändå. Och när jag strax efter fick syn på tvåtimmarsfarthållaren tänkte jag att jag kunde hoppa in i den lilla klungan och springa med dem. Det är trots allt inte så många år sedan jag kämpade för att komma under tvåtimmarsstrecket. Det perspektivet är bra att ha med sig.

Men så tyckte jag att det var så långsamt och segt att springa med tvåtimmarna – när jag väl sprang så funkade benen ändå rätt okej – så jag sprang i förväg lite, hittade i brist på skugga i alla fall en bra rygg så jag pinnade på. Mer vätska. En kort gångpaus. Sedan på det igen! Man kan förstås inte räkna bort den tid som vätskestopp och gång tog men om jag mitt i genomklappningen ska hitta nåt som är bra så var benen inte så tokiga när jag väl ansträngde mig. Men jag saknade spetsen i dag.

En anledning till att jag har svårt att springa lopp som träningspass är att jag lätt blir less när jag inte har det där yttersta och att jag då blir sur på mig själv för att det inte funkar. Vad gör man liksom när det som i dag inte alls funkar och man bara ska springa igenom efter bästa förmåga? Hur planerar man om målsättningen? Hur motiverar man sig? Och hur motiverar man sig att tycka att en halvmara är nåt speciellt när man den här dagen gör den i ungefär samma tempo som på träning? Jag behöver onekligen jobba mer med skallen, lära mig att bara sätta ena foten framför den andra även i såna här situationer och inte tänka utan bara göra.

Men det är sannerligen inte så lätt när man springer runt i en bastu, så jag tog en till gångpaus varpå en man kom ikapp mig och ropade att jag skulle fortsätta springa.
– Okej, sa jag och satte i gång igen.
Han berättade hur trött han var och jag försökte få honom att ta min rygg men ganska snart hade jag lämnat honom bakom mig, passerat – och stannat vid – sista vätskestationen. Nu var det bara tre kilometer kvar och det sluttade uppåt och var motvind. Jippi! Framför mig såg jag åter tvåtimmarsgruppen. De hade antagligen inte gjort lika frekventa stopp som jag och nu såg jag dem en bit framför. Jag började knappa in, försökte mitt i min uppgivenhet att ha dem som ett delmål, att jag hela tiden skulle knappa in och till sist passera. Det var fullt realistiskt, men en liten uppgiven röst inom mig upprepade gång på gång att det inte var nån idé, att jag ändå hade sumpat allt så jag kunde lika gärna promenera en bit.

20181013_121431

Målgång inne i hallen.

I helvete heller, tänkte jag och ökade, tog det lilla uppförslutet av bara farten och snart skymtade jag friidrottsarenan där målgången var. En kilometer kvar och då ger man inte upp. Då sträcker man på sig i sitt Goyt Valley Striders-linne och tänker att man i alla fall får avsluta snyggt. Med 300 meter kvar passerar jag farthållaren som jublar åt mig, ropar uppmuntrande att jag springer jättebra och kommer att komma in under två timmar. Nu är det mentala ikapp, jag kan inte tänka på nåt annat än vatten och öser sista biten in i mål. Här är målgången inne i friidrottshallen så först är det 200 meter på bana och det är vansinnigt kul.

Jag kommer i mål på 1.58.40. Det är långt från det besked jag ville ha och mitt självförtroende har nu sjunkit till botten – så nu är enda vägen uppåt. Men många andra omkring mig, inklusive Farornas Konung, bekräftar att det var ett vidrigt varmt lopp och även om jag vet att jag måste lära mig att hantera även det så vet jag också att det inte är konstigt att jag reagerar så här. Trots att det inte var min dag måste jag ändå säga att det var ett förbaskat trevligt lopp. Väldigt vacker bana – när jag väl saktade in så hade jag tid att insupa den ordentligt – och välorganiserat. Också plus för att man fick en snygg träningströja i stället för medalj.

Det är två veckor till Frankfurt Marathon. Tiden fram till dess ska jag ägna åt att toppa formen och hitta mitt självförtroende. Ett dåligt genrep bäddar för en bra premiär. Det vet ju alla.

20181013_181711.jpg

Stannade på hemvägen till i Västerås som visade sig från sin bästa sida.

Den ädla konsten att hålla igen

Farornas Konung har fått storhetsvansinne och börjat testa mina gränser. Det är längesen det räckte med bara långpass och lite distanspass. Sedan några år tillbaka kör jag också marafartspass. Och nu säger han att det vore bra om jag kunde göra ytterligare ett kvalitetspass varje vecka, nåt slags intervaller. Dessutom, när jag är på uppdrag ute hos kund och mumlar att jag ska springa hem därifrån den första av de två dagarna blir han glad och säger att vi kan ha sällskap.

Det är ju kul att göra nåt tillsammans, förstås. Om det nu inte vore för att han är nästan dubbelt så snabb som jag och eftersom jag vill verka duktig så ilar jag på så mycket jag kan, bara för att han inte ska förstå att det är för snabbt för mig. Ironiskt nog är det jag som får sätta tempot så jag har bara mig själv att skylla.
– Du pinnar ju på riktigt bra, säger han och jag biter ihop och säger inte ett ord om att jag har sprungit alldeles för fort och att sista biten på solokvist kommer att bli en plåga – vilket den också blir.

Nöjd med det ger han mig ett förslag på intervallpass som jag ska köra nästa dag. Jag är noga med att poängtera att han kan få ge mig just ett förslag. Vi vet båda två att jag kommer att göra som han säger, åtminstone försöka, men det känns ändå lagom obstinat att säga att det är jag som springer så jag kan modifiera utifrån vad som passar mig. Vem sa att jag är lättcoachad?

Så han föreslår att jag ska springa intervallstege. 4-3-2-1 minut fart och sen tillbaka 1-2-3-4 minuter fart igen och hela tiden med en minut joggvila däremellan. Det är ett pass som ger resultat samtidigt som det är förhållandevis skonsamt. Jag har gjort det en gång tidigare, och det var grisjobbigt, men det är ju flera år sen och mycket har hunnit ändras. Som vanligt får jag ingen direkt riktlinje när det gäller tempo utan jag ska själv springa på upplevd ansträngning. Tillräckligt snabbt för att få nån effekt. Tillräckligt lugnt för att klara hela passet.

20180918_182245

Det är 22 grader när jag sätter på mig snabbskorna och ilar iväg. Redan efter uppjoggen är jag rejält svettig men det fina med den här typen av pass är att jag kan dela in det i några minuter här och några minuter där. En minut i taget. Totalt 20 tuffa minuter. Hur svårt kan det va?

Ganska svårt blir det. Det börjar med att jag snurrar till allt ungefär 180 grader. Det vill säga jag springer 1-2-3-4-4-3-2-1 eftersom det enda jag minns är att nån av de två serierna skulle vara lättare – och jag väljer fel. Det låter nämligen så himla skönt att få räkna ner på slutet, att få avsluta kortare och kortare och jag kommer visserligen att kunna säga åt mig själv att två minuter plus en minut, det orkar jag. Men det är på bekostnad av att det blir oerhört tufft med två fyraminuter så nära inpå varandra, särskilt som jag – förstås – springer alldeles för fort under den första och andra minuten. Så fort att jag är rätt trött redan då och visserligen får lugna mig men det är halvkört redan då. Den andra halvan av passet är visserligen mer uppför men det är intressant att se på tiderna hur min joggminut, som jag hållit i jämn fart första halvan, plötsligt sjunker med en halv minut för att jag behöver återhämta mig så mycket.

Då har jag också stannat en kort stund i ett dike, böjt ner huvudet och undrat om jag måste kräkas. Det måste jag inte. Men jag måste andas i fyrkant en stund innan jag kan fortsätta. Annars kommer jag inte hem.

Så, nä, det passet blir väl inte precis enligt boken (i det här fallet Intervallguiden) men eftersom jag i vanliga fall mest mysjoggar så är dagens nio kilometer (inklusive upp- samt nerjogg) ett rätt bra tempoökningspass för mig. På’t igen nästa vecka. Och nu har jag ju lärt mig att inte starta för fort. Trodde jag.

För i dag var det så dags för marafart igen. Förra veckan sprang jag ett riktigt bra pass i sällskap med Don Tomaso. 4×4 km i marafart och en kilometer joggvila däremellan. Någon gång satte jag kanske tempot lite högt men på det stora hela så blev det rätt bra även om det var på gränsen till vad jag orkade. Precis som det ska vara. Men eftersom Farornas Konung fortfarande har storhetsvansinne skulle jag i dag springa 14 kilometer enligt 103-97-principen. Det innebär varannan kilometer i 103 procent av marafart – överfart alltså – följt av en kilometer i 97 procent av marafart – jag valde att kalla det flytvila även om det är lite snabbare än så men det innebar trots allt en sänkning av tempot och jag behövde på ett positivt sätt lura mig själv. Jag fick några tidsriktlinjer av Den farliga, men egentligen är tanken att jag ska göra det här, liksom övriga marafartspass, på upplevd ansträngning. Bara det att jag har lite svårt för det, särskilt i dag när resterna av Knud for fram i byarna. I motvind kändes det som om jag sprang för långsamt, och det var liksom jobbigt även om jag sänkte tempot, och i medvind smygökade jag eftersom jag fick så bra skjuts av vinden.

20180917_135107

Här passerar marafartsvarvet. Men det hinner man inte tänka så mycket på just då, annat än att det snart blir uppför.

Så jag sprang den första snabba kilometern i typ det tempo som jag håller på en snabb femkilometersrunda. Och den därpå följande flytvilan gick visst i det som skulle vara det snabba tempot i dag. Ja, så höll jag på ungefär så. För fort ibland, för fort igen. Jobbigt nästan hela tiden. Stirrade mig blind på klockan men fick inte in flytet. Och även om tiderna förstås får anpassas till yttre förutsättningar så var det kanske inte så att det skilde ungefär 20 sekunder mellan de snabba och långsamma som det var tänkt.

Och om man springer för fort får man lida. Ibland tar det stopp. I dag tog det stopp. När jag var på min femte snabba kilometer kände jag helt enkelt att jag. Orkar. Inte. Mer. Jag tog mig tillfälligt i kragen och sa åt mig att springa klart just den, och att jag sen skulle få ett litet vätskestopp. Men har man väl stannat är det tungt att komma i gång och jag sprang sista biten på trötta ben och med dåligt flås. Till saken hör att jag egentligen skulle ha sprungit i går men blev tvungen att skjuta på passet till i dag eftersom jag kände mig småskruttig. I dag kändes det bättre så därför bestämde jag att prova att genomföra passet men att lägga av om det inte kändes bra.

Problemet är när man inte vet om man har tagit slut av eventuella småbaciller eller om det helt enkelt beror på att man har disponerat allt kass. Jag valde att stoppa efter tolv kilometer. Kroppen var slut, flåset var slut, jag var matt. Det räckte så den här veckan. Men nästa vecka ska jag göra mitt marafartspass i just maratontempo och inte i nåt slags kortdistanstempo. Det är hög tid att jag lär mig den ädla konsten att hålla igen lite på första halvan så att även den andra blir görbar. Om fem veckor ska jag trots allt fixa 42 kilometer.

20180917_135120

Också en del av marafartsvarvet. Ibland vill man fly in i vassen. Men då får man öka takten på tassen.

Platsen där helvetet når till himlen

Sista dagen på Lofoten gjorde vi en heldagsutflykt. Först en trevlig båttur. Vi hade ju visserligen redan sett Reine från vattnet när vi paddlade men det kan vara roligt att bara sitta ner och betrakta och sen tuffa ännu längre in bland bergen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVäl framme joggade vi längs grusväg kantad av sandstrand och blommor, inramad av berg och blå himmel. Vi skulle upp till toppen av Helvetestind, och så snart stigningen började på riktigt blev det också ett litet helvete. Det var egentligen inte svårt. Egentligen. Det var bara det att stigen lämpade sig mer för klättring än löpning, och det är rätt många år sedan jag klättrade regelbundet. Mina små ben tillsammans med springskor i stället för klätterskor var inte den mest lysande kombon. Jag fick ta det lite lugnt, men snart var vi uppe på första platån och pustade en kort stund. Sen blev det lättare – trodde vi.

Ganska snart såg vi emellertid en hel del vandrare framför oss. Unga, pigga människor som verkade tveka och några som vände, och när vi nådde högre förstod vi varför. Helvetestind innehöll nämligen också ett helvetesgap. För andra gången under vår resa kom jag att tänka på Ronja Rövardotter: När man ramlar i Helvetesgapet så gör man inget mer. Och precis som Ronja sa jag att då får jag låta bli att ramla ner.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det gick trots allt en stig hela vägen upp och det fanns stenblock att klamra sig fast vid. Faktum är att det faktiskt såg värre ut än det var, men vi fick ta det lite försiktigt och det är inte en strapats som lämpar sig för den som har svindel.

Men precis som tidigare dagar var det så värt att komma upp. Berg som stupade ner i fjorden. Sandstränder. Blå himmel och blått vatten. Och mitt i allt kom två drakflyg farande, så lågt – eller om vi var så högt – att de passerade nedanför oss. Häftigt att se!

OLYMPUS DIGITAL CAMERAVi sprang ner, nöjda med att ha fixat hela veckans plan utan minsta skavank. Nu hade vi dessutom tid att ta en våffla på det lilla kaféet innan båten gick tillbaka. Men med kanske 300 meter kvar fick jag plötsligt akut ont i vaden ner mot hälsenan. Ett kraftigt hugg fick mig att skrika till och efter att ha stretchat och provat att springa igen insåg jag att jag knappt kunde stödja på foten när jag sprang. Att linka gick bättre. Lite snöpligt avslut på den turen, men vi konstaterade snabbt att det antagligen var någon form av kramp för jag har inte haft några besvär efter det. Det kändes i alla fall bra att vi fram till dess kunnat klara hela veckan utan några allvarliga skavanker. Nu styrde vi tillbaka till vår rorbu, drack upp vår öl och packade ihop inför hemfärden som skulle gå via Saltströmmen. Det är världens starkaste tidvattenström, och vi fick ett schema på när vi fick passera olika punkter och när det var totalt förbjudet. Och tro mig, hur kul det än är att simma öppet vatten så vill man inte simma i den strömmen. Här skulle Farornas Konung under ett dygn ägna sig åt seriöst fiske. Själv tänkte jag inte röra en fena. Nu blev det inte så eftersom jag snabbt rycktes med och lyckades dra upp en torsk som var nästan lika stor som jag. Värsta baddaren! Men det är en helt annan historia.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA